Jane Austen och den passionerade nördens lov

Vi har precis avslutat vårt bokcirklande här på kulturkollo kring boken Northanger Abby av Jane Austen. Det var en bok och ett författarskap som definitivt väckte mycket känslor, frågor och diskussioner i gruppen på facebook, vilket naturligtvis var väldigt roligt. Det märktes att litteratur i allmänhet och Austen kanske i synnerhet är något som många verkligen kan känna passionerat kring. Det fick mig också att tänka på Austens egna mest passionerade bok, Förnuft och känsla. Boken som kanske har utvecklats till min favorit av författaren. I den lär vi känna två systrar, eller möjligen två versioner av samma person beroende på vem som analyserar boken. Det är den passionerade och utåtriktade Marianne som bär alla känslor utanpå och den något äldre Elinor som är mer återhållsam men bär på små stormar av känslor inombords. Precis som många andra var jag definitivt en Marianne när jag var yngre men har utvecklats till en Elinor med åren.

De livliga diskussionerna i Facebookgruppen visade också på att många har en djup relation till många karaktärer i hennes böcker och verkligen både kan och KÄNNER de här personerna och alla avarter både utan och innan. Vissa skulle kalla det nörderi, andra kanske just passion. Det fick mig också att tänka på att det ena ordet kanske i många sammanhang skulle kunna bytas ut mot det andra.

För vad är egentligen en nörd om inte bara en person som är passionerat intresserad av ett visst ämne? Och vad vore vi utan alla dessa nördar som tänjt på gränserna för vetenskapen, för kulturen och i det lilla även understött våra intressen. Min man har de senaste veckorna försökt få mig att engagera mig i skillnaderna mellan tre olika nyanser av i mitt tycke nästan exakt samma mörkblåa väggfärg. Det hade han definitivt inte kunnat göra utan ärkenörden Lawrence Herbert som utvecklade företaget Pantone. Ok, jag erkänner, även jag blir lite svag i knäna av att tänka på alla oändliga färgkartor som det företaget producerar.

Och om man tänker politiskt, att nörda ner sig i en enda liten fråga för att få förändring är ju vad massor av människor gör för att t ex få tillstånd bättre sjukvård (barnmorskeupproret) eller bättre förutsättningar för våra barn (föräldravrålet).

Jag tillhör definitivt de personer som nördat loss på Jane Austen, även om jag på senare år blivit mer av en Elinor även i det sammanhanget. Som tonåring plöjde jag alla böckerna, såg alla filmatiseringar (som tursamt nog då bara förökade sig i en för mig lyckligt snabb takt) och utställningar och skrev även mitt specialarbete på gymnasiet om just Jane Austen. Jag var aldrig särskilt förälskad i Mr Darcy som jag upplevde som alltför tillknäppt. Istället var jag nog mer förtjust i både Willoughby och Colonel Brandon. Sedan dess har jag varit passionerat förtjust i både filmer, böcker, TV-serier och grävt ner mig i massor av information och rest på semester för att besöka hus, platser och museer för att frossa i mitt nörderi.

Vad jag kommer att fångas av framöver vet jag naturligtvis inte ännu. Livet har gjort att det inte är lika lätt att gotta ner sig i olika ämnen då det tillkommit fler förpliktelser i form av jobb och familj som alltid får komma först. Lite utrymme till passionerat nörderi finns det dock fortfarande. Jag kanske inte kan plöja hela bokserier på samma sätt längre, men då och då snöar jag in på författarskap och fastnar i TV-serier. Och när det gäller min lille pocket så har han redan fått utstå ett visst mått av nörderi då han naturligtvis har blivit klädd i, och fått leka med, litterära leksaker som mamma noga har valt ut.