av 
När jag tog studenten (1986) åkte jag för att jobba ett år som hästskötare i Skottland. Familjen, vars hästar jag skötte, bjöd mig ganska snart på haggis. Det går inte att bo i Skottland utan att äta haggis. De gjorde det på ett mycket pedagogiskt sätt: de serverade haggisen som den ska serveras, tillsammans med rotmos och potatismos. På min tallrik låg alltså i princip tre högar med mos, eftersom haggisen när den ska ätas ser ut som stekt, grov köttfärs ungefär. Jag hade ingen aning om vad haggis bestod av, men smakade och tyckte det var smakrikt och gott, passade utmärkt till potatismoset och rotmoset, åt upp allt på tallriken och möttes av förnöjda leenden runt matbordet. Sedan berättade den förnöjda skotska familjen för mig vad haggis är för något.
”The national dish of Scotland is something called haggis, the specific ingredients of which I won’t go into other than to say that if you can visualize boiled, inside-out road kill, you’re pretty close.”
(David Grimes, amerikansk kompositör)
Haggis är hackad inälvsmat, kokt i en fårmage. Att gå förbi köttaffären och se haggisarna hänga där som köttiga ballonger kan väl göra vem som helst lätt svag i knäna – men när jag redan hade ätit och dessutom tyckt bra om det så var det liksom bara att fortsätta på den vägen. Jag åt haggis många gånger under mitt år i Skottland.
Men denna stackars haggis vad den har fått bli utskälld i böcker och på film! Inte har väl någonsin blodpudding eller isterband fått lida så? Det har till och med blivit ett skällsord – som i filmen Highlander med Sean Connery (Ramirez) och Christopher Lambert (Connor MacLeod):
MacLeod: You look like a woman, you stupid haggis.
Ramirez: Haggis? What is haggis?
MacLeod: Sheeps stomach stuffed with meat and barley.
Ramirez: And what do you do with it?
MacLeod: You eat it!
Ramirez: How revolting!
Det där är när MacLeod och Ramirez sitter i en liten roddbåt, men MacLeod kallar även senare i filmen Ramirez för en ”overdressed haggis”.
Jag vet också bestämt att haggis får lida och bli använt som skällsord i Outlander-böckerna av Diana Gabaldon, som ju kryllar av högländare, men vet faktiskt inte riktigt var i de där åtta gånger tusen sidorna jag ska börja leta efter det så ni får väl tro mig på mitt ord. Eller läsa själva.
Eller varför inte själva prova på att äta haggis? Det är gott. Och det ska alltså ätas tillsammans med ”neeps and tatties”, dvs turnips and potatoes, och gärna sköljas ner med någon god whisky. Varför inte i en traditionell Burns supper runt den 25 januari, som är poeten Robert Burns födelsedag? Då ska det ätas haggis på rätt sätt! Och läsas verk av Robert Burns! Och sjungas Auld Lang Syne (ja, det var han som skrev den) Och särskilt ska det sjungas Address to a Haggis, som Robert Burns skrev 1787.
Här är de två första verserna (av åtta):
Address to a Haggis
Fair fa’your honest, sonsie face,
Great chieftain o the puddin’-race!
Aboon them a’ ye tak your place
Painch, tripe, or thairm:
Weel are ye worthy o’ a grace
As lang’s my arm.
The groaning trencher there ye fill,
Your hurdles like a distant hill,
Your pin wad help to mend a mill
in time o need.
While thro your pores the dews distil
Like amber bead.
(Robert Burns, 1759-1796)
Bilder: Robert Burns (från wikipedia), + båtscenen från Highlander.
Underbart! Har man smakat pölsa så vet man på ett ungefär … Läsa Torgny Lindgren ska man göra om man vill frossa i inälvsmat!
Jag har (skämskudde nu…) ännu inte läst Torgny Lindgren, men måste måste göra det. Typ snart. Ska jag börja med Hummelhonung?
Nja, den är inte för kräsmagade men annars en riktig prisvinnare. Klingsor är inte dum at börja med.
Klingsor kanske då. Tack!
älskar haggis! Leverpastej är också gott. 🙂
Det lite trista är att det är svårt att få tag på haggis här hemma. Och leverpastej (med saltgurka!) är mitt favoritpålägg 🙂
The English Shop vid Hagabion, Prisgatan, har haggis på burk (folk som säger att de inte gillar inälvsmat, äter ofta leverpastej 🙂
Det är väl för att den svenska mest är full av socker och annat.
P.S.
Robert Burns är läsvärt än idag.
Oh ja! Och en av mina favoritvisor ”Min älskling, du är som en ros” som Evert Taube sjöng, är ju en översättning av Burns 🙂
Alltså, jag är öppen för mycket så jag kan absolut tänka mig att provsmaka. Av samma anledning har jag ju ätit surströmming – man måste ju testa!
Ja, det är rätt. Testa måste man! Men SEN är det helt OK att säga att nä, jag tyckte inte om.
Fast jag drar gränsen vid krypande saker, typ skalbaggar. Jag vägrar att ens testa sånt som gräshoppor i choklad. Inte för att det kryllar av dem i godishyllan på ICA, men jag har stått i affärer i London och ryst bara av att ens hålla i en påse med torkade små larver (avsedda att ätas).
(krispigt med myror 😀
Haggisen på burk är inte att rekommendera. Går inte på något vis att jämföra med the real thing. Misstänker att många som har obehagliga minnen av haggis bara har råkat ut för burkversionen. (Fast de allra flesta som uttalar sig skeptiskt har förstås aldrig ens provat det, som det ofta brukar vara.)
Börja med Merabs skönhet om du tänker läsa Torgny Lindgren.
Jag har aldrig råkat ut för haggis på burk, och tror inte att det skulle bli aktuellt heller 🙂 Jag äter gärna haggis igen, men då på det riktiga sättet, och gärna på plats i Skottland för den delen också.
Merabs skönhet – skriver ner.
Jag älskar ju Skottland men har aldrig testat Haggis av förklarliga skäl. Har ätit vegetarisk sådan dock, det var ingen höjdare.=) Finns mig veterligen (tack och lov) ingen vegansk dock men har sett otaliga varianter på andra maträtter. Färdig Haggispizza i frysdisken t ex.;)
Alltså… haggispizza?! Nej. Bara…nej.
Mmm, haggis är gott. Om man befinner sig i Skåne så kan jag rekommendera den skotska puben Drumbar i Malmö som serverar en helt anständig version.
Tack för tipset! Jag har inte långt in till Malmö, så kan mycket väl ta mig in till Drumbar för att testa 🙂