Dante och Den gudomliga komedin

Damm, damm och åter damm. Just nu har jag svårt att tänka på något annat faktiskt då vi är i färd med att flytta till nytt boende som för tillfället. Renoveringskaos kallar många det, det stoft som drömmar byggs av säger vi. Även om drömmen i detta fall består av en 70-talsvilla full av flyttlådor.

När man är i färd med att flyttpacka hittar man också många bortglömda pärlor i bokhyllorna, en hel del hyllvärmare och en del böcker som fungerar som portaler till en svunnen tid. Inte bara pga till platserna i intrigen utan till den man var när man läste dem. En sådan bok hittade jag häromdagen och den passar dessutom dubbelt in i detta dammiga tema. För det är nog svårt att hitta en dammigare bok än Dante Alighieris ”Den gudomliga komedin”. För mig är det en portkey till den jag var innan jag fick barn. ”Den gudomliga komedin” är ett sådant där verk som jag velat läsa i åratal men pga tjockleken, och det ska erkännas: dammigheten, så hade det helt enkelt inte blivit av. Trots att Dante är mer eller mindre stadshelgon i Florens (fast inte på riktigt, det är Johannes döparen).

När jag gick på föräldraledighet bestämde jag mig för att det var nu eller aldrig. Innan Pocketen tittade fram så skulle den ha blivit läst och jag livetwittrade från hela läsningen som blev makalöst underhållande trots det ålderdomliga språket.

Creep eller geni?

Jag insåg då att Dante verkligen förtjänar sin plats i

litteraturhistorien och även hur stor inverkan han faktiskt har haft på den västerländska litteraturhistorien. När jag läst på och hört berättas om Dante framstår han dock i mina ögon som lite av ett creep, fast med stor begåvning. Jag menar, så här: När han var 8 år gammal så sägs det att han ska ha träffat den flicka som sedan blivit världskändis som Beatrice, symbol för hövisk kärlek. Därefter stalkar han henne i åratal. När han sedan visar känslor för en annan kvinna bestämmer hon sig för att en gång för alla ge honom korgen. Då berättar den store poeten att han tänker ägna sitt liv åt att skriva litteratur till hennes ära. Tänk er själv om någon man inte var tillsammans med bestämde sig för att dedikera alla sina böcker åt en. OCH SEDAN VERKLIGEN GÖR DET. Trots att han gifter sig med en annan kvinna som dessutom får leva hela livet i vetskap om att hon är nummer två. Det är ju nästan ännu värre. Om ens make skrev långa poetiska texter om NÅGON ANNAN!? Creep är ju bara förnamnet.

Men han levde trots allt för 750 år sedan, tiderna såg annorlunda ut. Och det hindrar inte att det faktiskt blev stor litteratur av det. Och han ägnade inte hela livet åt litteratur, han var också en engagerad politiker vilket ledde till att han levde en stor del av sitt liv i exil, åtskild från sin fru. Mer om det kan man läsa i biografier över Dante.

Den gudomliga komedin

Den gudomliga komedin skrev han också mot slutet av sin levnadsbana och man kan definitivt se en stor dos bitterhet sippra in i texten. Det är faktiskt lite av en hämndroman. Otroligt roligt att läsa trots att i alla fall jag inte har en aning om vilka 99% av alla människor är. Vilken fantasi! Vi snackar skräckroman på hög nivå när man läser om en del av de saker han utsätter personerna i Helvetet och skärselden för. Det är också här som jag kan se att han har inspirerat många sentida författare.

Dante idag: film, litteratur och… dataspel?

Så var kan man hitta Dante idag då? Ja, jag är ingen dataspelsnörd, men jag har förstått att en hel del av mina vänner är det för när jag nämner Dante poppar TV-spelet ”Devil May Cry” upp som första referens för många. Ett spel löst baserat på Dante och Helvetet. Dante är här huvudfigur och kämpar bl a mot sin onda tvillingbror Vergil. Något märkligt om man betänker att Vergilius ledde Dante genom Helvetet i ”Den gudomliga komedin”.

När jag själv funderar över var man idag kan hitta spår av Dante så kommer jag naturligtvis att tänka på filmen Seven med Brad Pitt och Morgan Freeman. Minns ni den? Klart ni gör. Filmen där Brad Pitt hittar sin frus (Gwyneth Paltrow) huvud i en låda. Visst var det så? En seriemördare använder sig av de sju dödssynderna för att utföra så bestialiska mord som möjligt. Snacka om att mitt 17-åriga jag tyckte att den var spännande. Nu uppfann ju inte Dante de sju dödssynderna, men många associerar trots allt till Den gudomliga komedin när man hör dem.

En annan, mer modern, referens är ju Dan Browns bok Inferno. Bara titeln ger ju direkta associationer till Dante. En stor del av boken utspelar sig också i Florens och filmen, med Tom Hanks i huvudrollen, kommer att ha premiär senare i år.

Man kan säkert komma på oändligt många fler filmer, böcker, TV-serier mm där Dante varit inspirationskälla. Inom musiken har han inspirerat såväl hårdrockare som klassiska kompositörer. Något man kan vara relativt säker på är dock att hans berömmelse på intet sätt är på väg att ebba ut. Har han överlevt de senaste 750 åren så lär han göra det ett tag till.