av 
Under julen gick serien Life in squares om Bloomsburygruppen, där bland annat systrarna Vanessa och Virginia Stephen ingick. Som gifta hette de istället Vanessa Bell och Virginia Woolf. Det fanns en del jag inte tyckte om med serien, men en sak som verkligen har fastnat och som jag tänkt på mycket, är de kompromisser kring kärlek som systrarna gjorde.
Vanessa fick en son med sin man Clive Bell och en dotter med den homosexuelle, eller kanske bisexuelle, konstnären Duncan Grant. Trots att makarna Bell inte levde tillsammans, sågs dottern som Clives barn. En kompromiss som troligen var ett medvetet drag från båda håll. Istället var det Duncan och Vanessa som levde ihop i många år, fram till Vanessas död 1961. Samtidigt hade Grant en lång rad förhållanden, bland annat med David Garnett, kallad Bunny. Garnett var författare och en av doldisarna i Bloomsburygruppen. Lite lustigt, eller kanske mer märkligt, är att Bunny senare gifte sig med Angelica Bell, dotter till Vanessa och Duncan Grant. Hon var 26 år yngre än honom.
Jag har funderat en del över de kompromisser som främst Vanessa, men också Duncan Grant gjorde. Hur är det att som Vanessa älska och leva med en man som alltid kommer att vara någon annans? Det behöver inte ha varit problematiskt för henne, men visst måste det ha känts märkligt ändå. Förvisso var det så att Bloomsburygruppens medlemmar hade en hel del förhållanden kors och tvärs, i en artikel i The Telegraph om Vanessas och Duncans dotter Angelica Garnett beskrivs gruppen som ” a soap opera of high art and serial bed-hopping”, men det är ändå en gigantisk kompromiss att leva med någon som älskar andra. Kanske var det så att Grant trots allt älskade Vanessa Bell, om än platoniskt och att det räckte gott för henne. Sex är utan tvekan inte allt som ett förhållande kan byggas på.
Om man får tro artikeln ”The life and loves of Duncan Grant”, publicerad i The Independent, var i princip hela Bloomsburygruppen mer eller mindre förälskade i Grant, så han måste helt klart haft en alldeles speciell dragningskraft. Någonstans måste Vanessa Bell föredragit hans sällskap framför sin mans och därmed kanske hon hade fått kompromissa mer om hon istället fortsatt leva med Clive Bell.
Äktenskapet med Clive Bell innehöll helt klart en hel del kompromisser, om inte annat gällande fokus på konst eller familj. Vanessa Bells konst fick ofta stå tillbaka, då familjelivet tog hennes tid. I Life in squares framstår det inte som någon jobbig kompromiss, tvärtom säger Vanessa någon gång till sin syster Virginia ungefär så här:
”You shall have the children and I shall have the fame”
Virginia Woolf kompromissade inte i kärleken till sin man Leonard Woolf, utan hennes kompromisser gjordes snarare på grund av hennes hälsa och medförde till exempel att hon aldrig fick barn. Istället blev hon mer framgångsrik än systern.
Kärleken mellan makarna Woolf verkar ha varit stark, men Virginia var inte trogen. Under större delen av 20-talet hade hon ett förhållande med författaren och poeten Vita Sackville-West. I en artikel om henne publicerad i Daily Mail beskrivs hennes kärleksliv såhär:
”Despite the huge risks she knew she was taking with her reputation, she was a romantic rebel whose escapades make even the most implausible plots for Downton Abbey seem tame.”
Det låter som att Vita Sackville-West kompromissade väldigt lite gällande kärleken och det är egentligen ganska uppfriskande. Att Woolf också har ett förhållande vid sidan om visar att hon utan tvekan får bestämma över sig själv och sin kärlek, på ett sätt som många kvinnor inte fått. Om det gjorde dem lyckligare låter jag vara osagt.
Bild: Virginia Woolf av Vanessa Bell 1912, som hänger på National Portrait Gallery i London
