Fram för fler hjältinnor

Världshistorien handlar om män. Det är männen som står i fokus och deras klassiska domäner som det berättas om. Fortfarande 2016 saknas kvinnorna i historieböckerna och skulle det vara så att det berodde på att hjältinnorna inte finns vore det en sak, men när det ofta handlar om urval gör det mig mycket trött. I flera historieböcker för högstadiet finns väldigt få kvinnor med, som exempel tar Impuls Historia, utgiven av Natur & Kultur upp 324 historiska personer och av dem är 32 kvinnor. Rommel och Montgomery finns med, men inte till exempel Margaret Thatcher, en kvinna som jag tror att de flesta kan hålla med om är hyfsat känd (om än kanske inte en hjältinnan i mina ögon). I Prio historia för år 8, utgiven av Sanoma, namnges 21 kvinnor, att jämföra med 31 namngivna nazister. Det här gäller böcker som är framtagna för den läroplan som började gälla 2011.

När det handlar om de senaste århundradena finns absolut inga ursäkter och att endast fyra (!) kvinnor från 1900-talet finns med i boken SO Historia för år 9, Liber, varav två endast i bildtexter är inget annat än pinsamt. Fundera ett litet ögonblick på vad det gör med våra barn att få lära känna så många hjältar och så få hjältinnor. Låt gå för att nazister knappast är hjältar, men principen att det finns en så stor manlig representation och en så yttepyttig kvinnlig dito måste ses som mycket problematiskt. Alla barn behöver sina förebilder.

Som professor Yvonne Hirdman påpekar handlar det självklart om att män tillåtits ta mer plats och att vi inte kan skriva om historien. Samtidigt har jag svårt att se hur det går att undgå att hitta fler, viktiga kvinnor. Ledare för de stora länderna i världen under 1900-talet som också råkat vara kvinnor torde vara fler än fyra. Till slut handlar det om vad vi definierar som viktigt. Men nej, vi ska inte krysta fram en alternativ historieskrivning för att lura i någon att jämställdhet är något som existerat i historien. Som Dick Harrison påpekar i numera nedlagda magasinet Neo, handlar det snarare om att de som skriver läromedel måste sätta sig in i modern forskning och faktiskt inse att det urval som gjorts är just ett urval, dessutom ett subjektivt sådant. Det finns betydelsefulla kvinnor som aldrig eller sällan syns i våra historieböcker. Vad skickar det för signaler egentligen? Är det så att män behöver göra mycket mindre för att uppmärksammas än kvinnor, som de här ungdomarna påstår?

Egentligen blir jag provocerad av att det ska behövas något som kallas ”kvinnohistoria”, men än så länge behövs det. Boken som heter just Kvinnohistoria är en ganska bra genomgång, i väntan på att vanliga historieböcker ska bli lite mindre mossiga. För de yngre kan Flickornas historia och Flickornas historia: världen vara bra komplement. Snart utkommer läroboken PULS Historia: Historiska källor om barn, som jag är mycket nyfiken på.

Historiskan är en relativt ny tidning som vill sätta fokus på viktiga kvinnor i historien. Det jag tycker är skönt (men inte oväntat) är att det verkligen är viktiga kvinnor, inte oviktiga kvinnor som vi låtsas varit viktiga för att krysta fram jämlikhet. Det handlar istället om personer som jag aldrig fått möjlighet att lära mig saker om, för att kunskapen har ansetts oviktig, eller i alla fall inte lika viktig som kunskapen om vad männen gjorde.

När det gäller rörlig bild har kvinnor som kämpat för rösträtt kommit att få en del uppmärksamhet. Andra säsongen av Fröken Frimans krig sändes under julhelgen och på bio kan vi se Suffragette. Kanske är det den vägen hjältinnorna kommer in i våra liv, för att sedan landa i historieböckerna. Populärkultur är absolut inte fy skam, men även i våra skolsalar behöver hjältinnorna få ta den plats de förtjänar.

Läs gärna Helenas text om ett seminarium på Bokmässan om historiesyn och historieskrivning.

Photo by LSE Library on Unsplash