När superhjältarna börjar ta för sig av sina liv (på bekostnad av ditt)

I dagarna släpps avslutande boken i Brandon Sandersons trilogi The Reckoners som började med Steelheart, fortsatte med Firefight och nu är det alltså dags för Calamity. Om jag redan har beställt hem den? Jodå, klart jag har. Plus att jag råkade slinta lite på beställningsknapparna och få med de två Wax & Wayne-böckerna i Mistbornvärlden också, Shadows of Self och Bands of Mourning, men olyckor händer så lätt och de hör ju inte riktigt till det här hjältetemat vi har på Kulturkollo. Men det gör Calamity!

Det är ju så att i det diffust framtida USA The Reckoners utspelar sig i så började Calamity lysa rött på himlen för tolv år sedan. Om det är en stjärna eller något helt annat är ännu oklart (men snart, snart får vi veta!) – men det som då hände var att vissa människor började förändras. De fick superhjältekrafter. En del bara någon liten kraft, typ att aldrig få slut på ammunition i sitt vapen. Andra större, som att kunna flyga, alltid ha tur eller att kunna alstra energi nog för att ladda batterier och maskiner. Några fick till och med flera krafter, och blev dessutom osårbara. Människorna kallade dessa superhjältar för the Epics, och började vänta på att de skulle bära sig superhjälteaktigt åt. Rädda folk och så där ni vet?

Men nä. The Epics gjorde inget sånt. ”Man är sig själv närmast” tänkte de ungefär, och började leva gott på sina superkrafter. Gjorde precis som de behagade, tog de vanliga människornas saker och pengar. Och liv. Varför gå till jobbet när jag bara kan gå in på närmaste bank och helt riskfritt sno åt mig alla pengar därinne? Eller, vid närmare eftertanke, varför ens bry mig om att gå in på banken efter pengar? Jag kan ju tvinga alla människor att göra som jag vill ändå? Göra dem så rädda för mig att de inte vågar annat än att lyda och krypa och ge mig allt jag pekar på? Jomen bra, praktiskt, så gör jag.

Så the Epics styr världen genom terror. Världen delas in i vanliga människor som lever i svält, elände och hårt arbete, och så the Epics som lever gott på de vanliga människornas slit.

Detta är alltså The Reckoners värld, och jag gillar det så väldigt mycket. (ja, ja, jag har sjungit Brandon Sandersons lov i många verser på min egen blogg, men karln är ju helt suverän på att komma på intressanta grejer att skriva om. Onda superhjältar, gudar som inte tror på sig själva, världar där gräs och växter kan dra sig ner i jorden när det är dags för storm, magisystem som går ut på att samla breaths… det tar aldrig slut) Det är förstås förfärligt, men om det nu vore så att ett antal människor fick superkrafter – hur länge skulle det ta innan de använde dem enbart på att göra sina egna liv bekvämare? Skulle några åtminstone inledningsvis vara lite Superman eller Batman eller de andra snälla kändissuperhjältarna och rädda människorna från dem som blev onda direkt? Det är intressant att fundera på, och hänger förstås i förlängningen ihop med min vanliga fascination över vad ondska är och vad det är som skapar en ond människa.

Men hur som helst – ta för vana att inte lita helt och hållet på de superhjältar du kan komma att träffa på. Rätt vad det är så bestämmer de sig för att sluta kämpa för ren goodwill och dålig betalning och i stället verkligen börja ta för sig av sina liv (på bekostnad av ditt).