av 
Det är lite drygt fem år sedan den arabiska våren manifesterades på Tahrirtorget i Kairo. Den hoppfullhet som rådde då personifierades av läkaren, psykologen och människorättsaktivisten Nawal el Saadawi. Jag har hört många intervjuer med henne och ofta ställs just frågan om hon känner sig som en hjältinna?
Hon som arbetat hela sitt liv för att förändra livsvillkoren för kvinnor i ett patriarkalt samhälle, kampen för demokrati och mänskliga rättigheter har varit en ledstjärna i hennes liv. Hon svarar varje gång: (fritt från mitt minne) Jag är på inget sätt en hjälte, jag har bara gjort det som jag tyckt vara nödvändigt för att kunna vara människa.
Oavsett vad Nawal El-Saadawi själv säger så är kvinnor som hon hjältar i mina ögon. Hon har tagit strid och kämpat för stora grupper av människor som annars inte hade haft något sätt att göra sig hörda. Genom romaner och noveller och i hela sin yrkesgärning som läkare så har hon tagit ställning, för de svaga, för ett demokratisk och jämställt samhälle, för förändring. Hon har i snart 60 år varit starkt engagerad och har suttit fängslad i perioder och trots det fortsatt att höras, fortsatt att vara besvärlig och frispråkig. Har ni ännu inte upptäckt hennes texter så är det att rekommendera att man börjar med att läsa hennes glimrande noveller. Hon beskriver i sin novellsamling Törst ett samhälle där kvinnornas försök till förändring möter många svårigheter både kulturella och religiösa. Den handlar om att i det lilla utmana det som anses passande för kvinnor och i titelnovellen Törst beskriver El-Saadawi hur en ung flicka en het sommardag står utanför en kiosk och dricker en läsk, hon blir sedd av en väninna som plötsligt inser att möjligheten till att dricka en läsk på allmän plats finns och hon bestämmer sig för våga, trotsa konventionerna. Nu fick det gå hur det ville för ”Världen och all den plåga och fruktan som fanns i den var ingenting mot en klunk iskall läsk.”. Vill man heller lyssna så har SR ett fint reportage som är några år gammalt men som skildrar El Saadawis kämpaglöd. Missa inte en fantastisk feminist som i höst fyller 85 år!
Alltså, är det inte rätt typiskt för de där verkliga hjältarna att de inte alls känner sig som just hjältar. För om det var det hjältemodiga som var drivkraften så skulle de ju säkerligen aldrig orka. Man behöver något annat som drivmedel. En övertygelse, en personlighet eller vad som. Nawal el Saadawi är helt klart en hjälte i alla fall.
Håller med, drivkraften måste komma inifrån. Det som fascinerar mig är modet. Att med risk för att bli fängslad våga stå upp för det man tror på är starkt!