av 
Den här veckan ska vi på Kulturkollo ägna åt hjältar och hjältinnor av olika slag. När vi först bestämde temat så tänkte jag direkt på alla superhjältar som flyger runt i litteraturen och på film, med eller utan mantel och med diverse egenskaper som gör dem särskilt behändiga när det ska stoppas skurkar eller räddas världar eller så.
Men när jag nu skulle sätta mig att skriva en inledning till vår hjältevecka så krympte superhjältarna till att bara bli en liten, onaturlig och ganska futtig kategori bland alla hjältar. Jag började nämligen tänka på hjältar i ett vidare begrepp – som dem som vi ser upp till som förebilder, eller som de som ger oss vanliga människor hopp. Hjältar och hjältinnor är de som har lyckas göra fantastiska saker trots att de verkat omöjliga från början. De har mod, envishet och visioner, och de lägger ner arbete på att nå sina mål, vägrar ge upp trots motgångar. De visar oss att även det omöjliga kan vara möjligt, att vi också kan vara modiga, att vi aldrig ska sluta drömma.
De finns på så många nivåer, de där hjältarna. Det finns de som lyser som fyrbåkar genom historien: forskare, upptäcktsresande, alla de som trodde på det som ingen annan trodde fanns, och som inte gav sig. Och så finns de alla de som kämpar för sina ideal om alla människors lika rättigheter, som vägrar att låta sig nedslås eller tystas. Vi har idrottshjältarna, som lägger ner timme efter timme efter timme på träning, träning och åter träning eftersom de bara SKA under den där drömgränsen, bara SKA äntligen vinna det där mästerskapet (och som gör det till sist).
Och vi har vardagshjältarna. De i vår egen stad, vårt eget fikarum, eller vår familj, eller i huset bredvid. De som har farliga yrken, eller jobb som sliter på deras själ men som ändå orkar vara ett stöd för andra. De som räddar liv. De som vågar möta blicken. De som alltid kommer till din hjälp när du behöver den – då när bilen vägrar gå igång när du har bråttom bråttom iväg till något viktigt eller de som kommer till din hjälp när du har blivit sjuk. Barnvakterna, däcklagarna och de där som fixar din dator.
Vad vore våra liv utan alla hjältar och hjältinnor? Lite mer hopplösa, det är vad de vore.
Bild: Wikimedia Commons
Intressant resonemang om hjältar. Idag när vi har en bredare syn på både människan och teamarbetet bakom framgång omvärderar vi nog vad hjältemod egentligen är. Att vara högpresterande räcker inte längre för att vara hjälte för mig. Kulturmannen är högpresterande, men de värden han förborgar når inte ribban. Skrivs det om historiska personer som haft nästan högmodigt av ”mod, envishet och visioner” (Carolina, ovan) läser vi idag in att de nog själviskt dumpat familj och samhällsansvar på andra att sköta. Och hur mycket lidande ställde inte Columbus till med? Gandhi var hustrumisshandlare. Crick-Watson ”lånade” forskningsmaterial om DNA-strukturen från sin briljanta kvinnliga kollega Dr Rosalind Franklin, och fick Nobelpriset. Vår egen Hjalmar Söderberg ödelade sin hustrus liv genom att få henne inlåst på mentalsjukhus. Till slut blir bara vardagshjältarna kvar. Den lilla människan som vågar försöka realisera sina egna drömmar utan att trasa sönder andras.
Jag undrar jag om inte vardagshjältarna är dem jag beundrar mest. Det är i alla fall några personer i min omedelbara omgivning jag själv har som största förebilder, och som imponerar mest på mig. De som orkar – fast de är helt vanliga, med vardagsproblem och ekonomi som mig själv.