av 
Jag tycker inte om att läsa avkortade eller förenklade romaner. När jag lyssnade på en uppläsning av Terry Pratchetts Colour of Magic och efter ett tag insåg att det var en abridged version, alltså förkortad, så stod jag inte ut med att inte veta vilka delar i boken jag inte fick höra… Alltså var det bara att efter varje lyssningsomgång (jag lyssnade när jag var ute och sprang) läsa ikapp i vanliga boken…
Men ja, jag inser väl att jag är något rabiat vad gäller det här. I skolans värld används Maj Bylocks förkortade och förenklade varianter av ett antal litterära klassiker flitigt i undervisningen. Många lärare tycker att det är ett bra sätt att presentera klassiker för barn utan att de ska tvingas läsa tjocka och komplicerade böcker. Jo, kanske. Men jag blev helt svettig av att läsa några av de där Bylockförkortningarna. Allt det som liksom gjorde klassikerna till klassiker är ju borttaget! Språket, miljöerna, inre funderingar och karaktärsutvecklingar… allt det. Kvar är bara en del dialog, och kärnan av handlingen. Kanske kan klassikerna hellre presenteras i helt andra former, som i serieformat, eller som film?
Min oäkte make känner till min förkortningsallergi när det gäller böcker, och av honom fick jag för ett antal år sedan den perfekta reta-Carolina-presenten: 80 romaner för dig som har bråttom av Henrik Lange. 80 romaner, både klassiker och moderna, skärs alla ner till att bestå av tre serierutor med en extreeeemt komprimerad handling. Och det här är förstås så knäppt att jag fullständigt älskar det… samtidigt som det visar att en bok är så oändligt mycket mer än bara sin handling återgiven rätt upp och ned.
Bilder ur 80 romaner för dig som har bråttom av Henrik Lange (det finns förresten en fortsättning: 96 romaner för dig som fortfarande har bråttom)
Jag avskyr Maj Bylocks slaktande av klassiker. Fullständigt avskyr! Tycker knappt ens de borde få säljas. Det är en helt annan sak med de roliga seriestripparna eller uppenbara sammanfattningar, men Bylocks böcker är förrädiska eftersom förlaget lyckas med konststycket att nästan trolla bort att hon har kortat ner dem och totalt infantiliserat dem. Ett av mina barn fick ”En världsomsegling under havet” och där står visserligen Jules Verne som författare men också att historien är ”återberättad av Maj Bylock”. Jag bläddrade lite i den och kände bara att någon måste fasen-i-mig få den där kvinnan att sluta gå bärsärkagång med alla klassiker! Helt horribelt. Boken åkte i papperskorgen. Barnet fick en ny bok, en RIKTIG. Jag vill inte ens ge Bylock-boken till en kompis, så uselt tyckte jag att det var.
Håller med dig! På alla punkter!! Riktigt, RIKTIGT irriterad blir jag dessutom när lärarna kommer och frågar efter ”Maj Bylocks klassiker”. Så har hon helt plötsligt på något sätt upphöjts till att bli författaren av klassikerna också, och jag tänker att barnen sedan går omkring och tror att den där Maj Bylock skrev Robin Hood och Ivanhoe och allt vad det är.
Peter Gotthardt har gjort ett förkortat återberättande av Jules Vernes En världsomsegling under havet (kom ut för 2-3 år sedan) – men den är mycket bättre gjord. Där fick jag inte alls samma känsla av att bara få ett sammandrag av handlingen och lite dialog, där fanns Vernes känsla kvar, och spänning. Så det GÅR att göra det bättre.
När alternativet för mina elever på mellanstadiet är att de inte kommer i kontakt med några klassiker väljer
jag de återberättade. Vi har alltid ett klassikertema där vi har många komponenter – högläsning av utdrag från klassikertexterna i andra bearbetningar (för ingen läser väl originaltexterna – det pallar få vuxna skulle jag säga), olika delar av filmatiseringar, läsning av Maj Bylocks bearbetningar med tillhörande redovisningar osv Jag tycker att de fyller en funktion i det sammanhanget. Som gemensam högläsning jobbar vi ofta med Tom Sawyer eller Robinson Kruse. Det blir mycket lyckat – jag menar att det hör till allmänbildning att ha koll på några klassiker eftersom så mycket annan kultur blinkar till dem.
Det är viktigt att känna till klassikerna tycker jag med. Och att arbeta med utdrag och högläsning och filmer och serier när nu originalen är alltför svåra (ja, för det är de). Men det jag vänder mig emot är att Bylocks bearbetningar inte är särskilt bra gjorda, att det finns bättre. Det finns ju många ungdomsboksvarianter av klassikerna också – de är också förenklade och avkortade men inte så till den milda grad som Bylocks. Nu har dessa ungdomsböcker några år på nacken, men de flesta bibliotek brukar behålla dem eftersom det annars är svårt att få tag på klassikerläsning för ungdom. Jag tänker att det här med klassiker kanske bäst skulle läsas när barnen mäktar med att läsa ungdomsböcker, som på högstadiet?
Måhända har jag varit för ambitiös när jag har velat introducera dem till klassiker redan på mellanstadiet men min erfarenhet är att det brukar bli mycket lyckade teman där man kan väva in så många ”eviga” frågor som passar att ta upp i mellanåldern. Dessutom har många elever Maj Bylocks återberättade klassiker att tacka för inträdet i bokslukarklubben. Många, många har velat läsa en till och en till. Någon sorts kvalité kan jag ändå se i det. Litterär kvalité kan jag inte bedöma, jag har bara läst någon enstaka.
Hm. Jag får nog lära mig att se vinsten bortom de tappade litterära kvaliteterna, tror jag. Jag är ju ändå den som köper in Daisy Meadows älv-böcker en masse just därför att de väcker läsglädje och fortsatt lust att upptäcka andra böcker hos många barn, trots att de i sig är rätt usla.
Nu har jag inte läst just Bylocks tydligen hemska bearbetningar, men jag måste ändå säga att jag föredrar att mina elever, som ofta är väldigt läsovana, läser en förkortad version än ingen alls. Hellre än att se filmen. Jag gillar Argassos tecknade versioner, som inte är så enkla, men bilderna hjälper till att förmedla historien. Senaste är Lysande utsikter, som jag just fått hem.
Jag gillar också Argassos tecknade versioner. Men varför hellre förkortad version av boken än filmen? Om det är själva handlingen som är det önskvärda?
För att de ska läsa de små liven och sedan läsa mer istället för att bli avskräckta av det vi kanske ser som kvalitet, men de ser som jobbig skit. Förkortade versioner fyller en funktion på samma sätt som lättlästa böcker. De vänder sig inte till oss storläsare, utan till en helt annat grupp som också måste chansen att uppleva det goda med läsning.
Blev upprörd av titeln innan jag insåg vad din poäng var.
Ja, det är nog en bra sammanfattning av vad jag tycker i detta ämne.
För några år sedan läste jag en kurs på högskolan där vi skulle läsa klassiker och sedan gruppredovisa vilka normer/ideal/liknande vi fann i böckerna. Min grupp blev irriterad på mig då jag inte hann läsa ut Jane Eyre på en kväll men när vi sedan skulle planera vår redovisning kom sanningen fram. De hade lyssnat på en ljudbok som var 2-3 timmar lång utan att ha insett att det var en förenklad version. Jag fick nästintill ensam planera redovisningen då den förenklade versionen inte gav oss nog med material att bearbeta. Jippie.
OBS! Jag förstår fortfarande poängen med förenklade texter för de som av någon anledning inte kan läsa originalen. Tycker fortfarande inte att de är speciellt bra, dock.
Tänker att det är just som du skriver, för de som inte kan läsa originalen. De har definitivt ingen plats på högskola och universitet.
Ja, det finns behov – bara så viktigt att det är bra gjorda förenklingar då tycker jag, och inte bara saker som tagits bort.
Sant, det är en konst.
De måtte aldrig ha sett pappersboksvarianten av en normallängds-Jane Eyre om de trodde att den där 2-3-timmarsvarianten var hela boken…