av 
Iskallt är inte ett ord jag gillar. Jag avskyr allt som är kallt (med undantag för glass och vissa drycker). Avskyr med en frenesi så stark att jag nästan skulle kalla det för hat. Och ändå dras jag till det snöklädda och isiga i bokform. Märkligt det där. I somras skrev jag om och ägnade mig åt polarskräck, det är sånt som lämnas till sommarhalvåret här. Men jag läste faktiskt nyss en annan sorts snöig skräckupplevelse, av det mer stillsamma slaget.
Existentiell skidskräck – är det en genre? Graham Joyces The Silent land skulle i så fall kunna föras till den. Zoe och Jake fastnar i en lavin en tidig morgon på fjället. Men de tar sig upp och ut och tillbaka till sitt hotell. Frid och fröjd, om det inte vore för att de är ensamma. Hotellet är evakuerat och snart börjar märkliga saker hända.
Om du inte är av den lättskrämda sorten (men vänta dig inte blod och våld och sånt, det här är som sagt existentiell skräck) är The Silent land en fantastisk bok som kanske inte bjuder på just iskyla (av anledningar du kommer upptäcka), däremot fryser läsarens hjärta till is både en och två gånger. Läs min recension/varning först och släng dig sen ut i skidbacken. Med Zoe och Jack.
Wow! Det låter som en bok i min smak! Måste genast kolla upp den lite mer 🙂
Måste också säga att det är två olika saker att läsa om kyla och att uppleva den 😉
Så är det absolut, men läsning om att frysa för ofta med sig att jag börjar frysa i verkligheten också så jag är väldigt restriktiv med kall läsning 🙂
Inget boktips den här gången
http://boklysten.blogspot.se/2016/01/vinter-med-kulturkollo-iskallt.html