Avslut. Så viktiga i böcker – och så ofta jag glömmer hur de var, ändå? Ofta, ofta är det vägen som är mödan värd, även om jag skyndar och skyndar vidare för att se hur allt slutar. Och sedan när det gör det…. puff, liksom. Jaha. Och när jag minns boken så minns jag allt det där som var på vägen – men inte själva slutet.
Men så finns de där böckerna med Avsluten Jag Aldrig Glömmer. De oväntade avsluten. De riktigt lyckliga sluten. De efterlängtade avsluten på lååååånga böcker eller bokserier. De oerhört tillfredsställande sluten, sluten man går och är glad över i flera dagar. Eller tvärtom: de helt oacceptabla sluten. De, som kanske pajar en hel bok. Sluten med en riktigt bra twist gillar jag. Och så finns det förstås sluten jag inte vill komma till pga separationsångest och kärlek till huvudpersonerna.
Här är några böcker med minnesvärda avslut:
http://boklysten.blogspot.se/2016/01/vinter-med-kulturkollo-avslut.html
Bröderna Lejonhjärta är verkligen en bok med ett oväntat avslut.
http://frokenchristina.blogspot.se/2016/01/avslut.html