Helenas bästa 2015

Jag älskar listor, och årsbästalistor allra mest. Här kommer (en av) årets!

Årets mest oväntade: Vändningen i Allt vi såg var lycka, den som fick mig att sådär filmiskt klichéartat slå händerna för munnen av överraskning.
Årets klassiker: Pestens tid! Äntligen!
Årets knock out: The Terror av Dan Simmons, så galet bra att det inte var någon idé att försöka göra något annat än att ge sig hän.
Årets gråtfest: Himlen börjar här av Jandy Nelson. Fyra timmars oavbrutet tårkalas. Det kan inte bli bättre, eller värre…
Årets obehagligaste: Det måste vara filmen Grizzly man (av Werner Herzog) som vi av misstag (stort misstag!) kom in på en sen kväll på stugsemestern. Komplett med märkliga (verkliga!) birollskaraktärer (den där läkaren som står och mässar är så oerhört obehaglig), fasansfull dödsscen som vi bara får se andra lyssna till och sorgelig galenskap. Jag tordes knappt gå på utedasset efteråt (= hela veckan efteråt). Jag kommer definitivt aldrig glömma den.
Årets dystopi: Station eleven tror jag, så lågmält fin om den totala förödelsen.
Årets grafiska: Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott, så fenomenal, så smärtsam!
Årets nya bekantskap: Chimamanda Ngozi Adichie, tänk att jag inte läst något av henne tidigare, och vilken tur att jag har några av hennes böcker kvar att uppleva i väntan på att hon skriver nytt. Och så Jandy Nelson, vi får inte glömma Jandy Nelson…
Årets utmaning: Min boktolva, att läsa bortom det bekanta. Det har varit så lyckat, jag har lärt mig massor och hittar nya favoriter överallt.
Årets tegelsten: Jag hade ju en redig tegelstenssommar och läste mycket bra, men den jag kämpade mest och längst med, den tegelstenigaste av dem alla var nog Det andra könet.
Årets ögonöppnare: Rebecca Solnits Män förklarar saker för mig. Hennes sätt att enkelt förklara samhället och strukturerna gjorde verkligen något med mig. Och Chimamanda Ngozie Adichie spädde på det någon månad senare när jag läste hennes We should all be feminists. Inte för att de säger något jag inte vet, men för att de säger det så bra. Niklas Orrenius reportagebok Drömmen om Sverige var också väldigt starkt, omöjligt att värja sig emot, omöjligt att se världen på samma sätt efteråt.
Årets återseende: Felicia Day (från Buffy och Dr Horribles singalong blog), och jag blev lite kär i henne när hon dök upp som lesbisk nörddrottning i Supernatural. Nu läser jag hennes självbiografiska You’re never weird on the internet (almost).
Årets konstupplevelse: Besöket på Lars Lerins Sandgrund! Att det ska behöva ta flera år innan jag tar mig de där fåtal milen till museet… Så fantastiskt trollbindande, hans konst går verkligen rakt in i det allra djupaste djupet.
Årets huvudperson: Nora Webster i Colm Tóibíns fantastiskt lågmälda och fina roman. Hon är så kantig, så lik mig och så tycker jag väldigt, väldigt mycket om henne.
Årets bifigur: Castiel!!! Efter fyra säsonger Supernatural tillsammans på väldigt kort tid är jag smått förälskad i den här ängeln, som ni kanske märkt…
Årets kulturella höjdpunkt: Jag ska inte säga att One direction-konserten i somras var fantastisk, men upplevelsen av alla fans gjorde den oändliga väntan och svinkylan efter solregnet så värt det. Det var en smula magi.
Årets magplask: Jag avskyr verkligen Avengers Age of Ultron och har svårt att se att jag någonsin ska kunna förlåta Joss Whedon för den. Och nu pratar vi inte mer om det, ok?
Årets förlag: Etta. Jag har inte läst allt de gett ut, långt därifrån men såväl Disclaimer som Lydia Davis senaste (med den långa titeln) var glimrande. Och så får vi inte glömma Lavender lit som bjudit såväl E. Lockharts bästa (?) som Laurie Halse Andersons Skärvor av minnen under året.
Årets serie: Här måste jag säga Maddaddam-trilogin som följde mig genom hela våren.
Årets TV-serie: Supernatural, i alla fall i mitt liv. Pratar vi serier som gjordes i år så är det utan tvekan Wolf hall. Så galet, galet bra – Mark Rylance ftw
Årets titel (och debut): Och runt mig faller världen av Marit Sahlström. Vacker titel, förfärlig bok – på ett bra sätt.

Bild: Från Ullevi 23 juni 2015, i väntan på One direction.