av 
Jag behövde inte fundera länge över vad jag skulle skriva om när vi har temavecka om medmänsklighet, snällhet och värme på Kulturkollo. Alla namn som direkt poppade upp i huvudet på mig var samtliga Astrid Lindgrens figurer, nämligen. Astrid Lindgrens böcker fullkomligt kryllar av alla dessa vänliga, generösa, hjälpande och genomsnälla människor, och om det finns någon slags kulturell medicin mot spleen och en tappad tro på mänskligheten måtte det väl vara ett dagligt intag av Astrid Lindgren, och att på ett klurigt sätt kunna bära med sig alla hennes människor och all deras snällhet i sitt eget inre?
Du kan plocka vilken bok som helst av henne så hittar du dem. Jag listar bara dem som allra först kommer upp i mitt huvud:
Skorpans låtsas-farfar Mattis i Törnrosdalen. Han som står där i all sin mysfarbrorsskäggiga trygghet i ett litet hus och som på en sekund finner sig och lugnt säger att visst är Skorpans hans olydiga barnbarn som varit ute på olovliga äventyr, och att herrar Tengilsoldater kan släppa honom. Som gömmer både Skorpan och Jonatan (vars snällhet, mod och medmänsklighet förstås är überlegendariska…) i sitt hus trots att det är vid dödsstraff förbjudet. Som ger trygghet och hopp.
Tjorvens mamma och pappa, de som driver öns handelsbod och självklart hjälper familjen Melkersson till rätta den första mörka (och regniga var den väl?) kväll de kommer till sitt hyrda hus. Kommer med gröt, goda råd och medmänsklig värme. Orkar lugna en hysterisk Melker när bägge familjernas barn är försvunna i en eka ute i en skärgård dränkt av tjocka.
Abbe i Madickens grannkök, bakandes sockerkringlor och alltid snäll mot Madicken trots att hans liv säkert inte är riktigt vad han drömt om.
Kvinnan i skogen som ger Mio och Jum-jum brödet som mättar hunger, en plats att sova på och en fantastisk värmande osynlighetsmantel till Mio fast hon är så rädd för spejarna och fast hon sörjer sitt eget försvunna barn.
Alfred, som trots långa dagars slit med allt vad en dräng på en gård ska göra alltid har ork och tid över till Emil och aldrig, aldrig trött avvisar honom. ”Nu går jag och Emil och badar.”
Lovis! Mamma till barn, man och x antal rövare som ska uppfostras och avlusas! Alma! Som gör köttbullarna så där perfekt runda, bruna och lagom stora fast hennes man gnetar och tycker de ska vara mindre om det nu prompt måste bjudas köttbullar till vareviga kalas. Alva! Som självklart fixar till en gigantoavlusningsfest för rödhåriga Mia och hennes lilla syster tillsammans med Madicken och Lisabet (fast Lisabet aldrig hann få några löss), avslutad med rikliga mängder makaroner och köttbullar.
Paradis-Oskar, som ger Rasmus korvsmörgås och följe på vägen. Paradis-Oskars fru Martina ska vi bara inte prata om, som lugnt välkomnar både bortsprungen man, liten pojke med rakt hår och banne mig en kattunge också.
Överallt i varenda bok av Astrid Lindgren finns de, människorna med stora hjärtan, som ger fast de knappt har något eget kvar att ge, som har tid fast de egentligen har någon egen tid, som orkar bry sig om andra fast de lever i en värld som är mörk, farlig och omänsklig.
