Är han inte alldeles för snäll?

Det här med att vara snäll är ingen välsedd egenskap, i alla fall värderas den inte så högt som den borde tycker jag. Det där “han är ju alldeles för snäll” hörs då och då, och varje gång reagerar jag med barnslig kraft. Jag tycker nämligen inte att det finns något som är för snällt. Problemet, om det nu finns ett sånt, ligger hos den som utnyttjar snällheten, inte den som gör den.

Sen är det nog ett faktum att vi sällan hejar på den snälla killen om han ingår i det för fiktionen så olyckligt obligatoriska triangeldramat. Eller? Och snäll är ganska ofta detsamma som tråkig på vita duken och i tv. Som när Angel i Buffy the vampire slayer är sjukt mycket mindre intressant när han är pannveckande snäll än när han är rätt igenom superond.

För barn finns det tack och lov några snällingar att umgås med, som Bamse, Supersnällasilversara och hela stora familjen Ingalls på prärien. Och väldigt många andra förstås, i barndomen ska vi ju fortfarande lära oss att vara snälla. Men hur är det egentligen för oss vuxna?

Det här har jag funderat lite på, och satt ihop en liten miniguide för den som liksom jag vill umgås med lite snälla människor också framför tv:n:

Masterchef Australien – gillar du mat-tv? Gillar du folk i matprogram som är snälla och bryr sig om mat och inte skriker hela tiden? Då ska du göra som jag och försjunka i Masterchef Australien (finns i sju säsonger och det mesta hittas på YouTube). Jag hade en lite jobbig vår och sommar och då var de där tre kockarna och deras adepter som balsam för själen. Att programmet är rätt strikt formaterat kan ju ses som en nackdel, men när behovet av snällhet som tröst uppstår kan det vara en välsignelse också.

Noel i Felicity minns jag som himla snäll och ändå spännande… Det är våldsamt länge sen jag såg serien så ni får rätta mig om jag har fel. Han kändes som en schysst kille som i alla fall jag alltid hoppades att Felicity skulle välja (men ser man på, där motbevisade jag tydligen mig själv angående det obligatoriska triangeldramat).

Ianto Jones i Torchwood. Finns det en snällare karaktär? En finare, mysigare och viktigare karaktär? Som jag älskar Ianto, och som jag sörjde honom! Han är en sån där kille man önskar vore verklig så man kunde bli kompis med honom och bara hänga.

Peeta i Hungerspelstrilogin – ännu en triangeldramakaraktär, men honom hejade jag aldrig på eftersom jag ändå ville att Katniss skulle välja sig själv hellre än en kille. Men Peeta är snäll, det måste man ge honom.

Matthew Cuthbert – Annes fosterfar på Grönkulla, snällare än snällast och ändå får han sin vilja igenom med buttra systern Marilla. För att han är så snäll, för att de älskar varandra trots olikheterna. Matthew är en sån där person jag vill sitta vid brasan med och inte säga ett ord, på flera timmar. Bara vara.

Jättemånga från Whedonuniversat! Jag var omedveten om hur bra Joss Whedon är på att skriva snälla karaktärer innan jag satte mig ner och tänkte på det. Några exempel: Willow och Oz (och väldigt många fler) i BtVS, Fitz i Agents of S.H.I.E.L.D, Kaylee och Wash i Firefly... Så många som jag tycker så mycket om, och sakta går det upp för mig att det kan vara just det som hållit mig kvar hos Whedon i alla dessa år (och att det kanske var avsaknaden av detta som fick mig att avsky hans senaste Avengersfilm så starkt…)

Det var några av mina bästa snällisar, har du fler att fylla listan med?