av 
Dialekt är verkligen ett kapitel för sig. Den är enastående, uteslutande, inneslutande, skrämmande, och ,har jag lärt mig, livsnödvändig för att skapa sitt själv.
Jag har växt upp i en bygd och en släkt där dialekten är viktig. Den är vilka vi är, den är inte densamma som grannbyns och den är en markör för tillhörighet (och gränsdragning). Jag ska inte säga att jag tänkte särskilt mycket kring det när jag växte upp. Jag pratade mitt rätt grova mål och jag blev förstådd. Sen flyttade jag utom och skulle plugga på högskolan. Det var en chock.
Ingen begrep vad jag sa och jag fick lägga om till en sorts rikssvenska som aldrig kändes bekväm. Det var över 15 år sen och ända sen dess har jag kämpat för att hitta mitt själv i språket. Nu är jag tillbaka i Värmland igen men kan fortfarande bara prata min ursprungliga dialekt med min ursprungsfamilj, allt annat känns konstigt. Och det är någon sorts kapitulation som jag stör mig på. Att jag inte klarar av att vara mig själv fullt ut. Jag jobbar på det. Samtidigt som jag nu bott på så många platser att dialekten som är jag inte längre kan se ut som den gjorde.
Dialekt har alltså länge varit lite känsligt för mig. Och när det kommer till fiktion är det egentligen ännu värre. Att höra folk prata värmländska på tv eller film kan vara smärtsamt på gränsen till att klockorna stannar. Tänk Ulf Malmros. Smala Sussie och Bröllopsfotografen är säkert bra, men jag klarar inte riktigt av den där språkliga aspekten och kan aldrig njuta ostört. Det allra, allra värsta, men samtidigt också något av det mest spännande var förstås när Fredrik Lindström besökte mina trakter (nästan i alla fall) med sina Svenska dialektmysterier. Se på egen risk om du är dialektalt känslig men språkligt intresserad värmlänning.
Sen har vi dialekt i romaner och det är verkligen ett kapitel för sig. Jag är så galet kluven. Ofta störs jag av det dialektala eftersom jag måste översätta i huvudet, talspråk är inte skriftspråk helt automatiskt. Men sen kommer jag att tänka på Sara Lidmans Tjärdalen som gick hur bra som helst att läsa och där jag älskade den där extra dimensionen dialekten gav. Eller Gustaf Frödings ordlekar… Kanske är det så att när det görs motiverat och bra så adderar det till upplevelsen, men det är också förtvivlat svårt att få till det. Jag är fortsatt kluven.
Jag avslutar hela den här utläggningen med en fantastisk illustration av den dialektala språkförbistringen från Gustav Fröding. Det är värmländska, inte min dialektvariant, men nog så nära.
Å gubevars för dumt fôlk!
Att en annan, sôm ingen lärdom har, int allti ä sôm en ska, d’ä inga unner, men når di, sôm ska va för mer, int ä klar i bokstaveringskônsta en gang, d’ä lett.
Te äxämpel dä va en söndasmôra, sôm ja geck å spanklér på landsvägen. Da kommer dä en harrkär gånass mä glasyger för yga, å smal å vesen va’n, tocken sôm tocker ä.
”Gudagen, min goda man”, sa’n. ”Vet han, vart ja ska gå för te komma te prästgårn”, töckte’n.
”Håja, nock vet ja dä”, sa ja. ”D’ä inga kônst te komm dit. Når han ha gått ett litt stöck länger, kommer han te en väg te vänster, men den ska’n int gå, utta bar fortsätt, tess han kommer te näst vägskel, där dä tar å te höger, där ska’n gå.”
”Mä se”, sa harrkärsillänne å såg fundersam ut, änna sôm dä int skull var klar grejer. ”Mä se, inte te vänster, men te höger. Nå vidare da.”
”Jo, når’n da ha gått ett stöck te, så kommer’n te e å, å i åa ä e ö.”
”Vasa”, sa’n.
”Å i åa ä e ö”, sa ja.
”Men va i all ti ä dä ni säjer, a, o?” sa’n.
”D’ä e å, vett ja”, skrek ja, för ja ble rasen, ”å i åa ä e ö, hörer han lite, d’ä e å, å i åa ä e ö.”
”A, o, ö”, sa’n, å dämme geck’en.
Jo, den va nôe te dum den.
Dumt fôlk ur Gustaf Frödings Räggler å paschaser
Är du nyfiken på dialekter? Kolla Dialekt- och folkminnesarkivet, där finns massor av intressanta saker.
Fint inlägg Helena!
Jag önskar faktiskt att jag hade mer av en dialektstillhörighet. Jag bodde utomlands i tio år, och tror att min göteborgska slipades bort då. Man kan nog fortfarande höra det om man vill, och jag KAN prata ordentlig göteborgska också, men när jag träffar folk för första gången brukar de inte tro att jag är inföding och det tycker jag är tråkigt!
Tack Anna. Det är lite av en sorg det där, som hänger ihop med att resa bort från där man kommer ifrån, det går liksom aldrig att komma hem till det där hemma igen. På samma sätt som dialekten aldrig blir densamma eftersom jag inte utvecklats med den under flera år och eftersom jag fått så många andra dialekter som inflytande istället. Jag känner mig bekväm i min värmländska med mina föräldrar och släktingar men inte annars, det saknar jag. Och att barnen knappt har någon dialektal tillhörighet alls.
Jag noterar att du skriver att du talade ditt ”rätt grova mål” och jag läste nyligen en bok där det ideligen nämndes att någon talade ”bred” dialekt. Varför ska dialekter anses grova och hur talar man ”smalt”?
Det är verkligen synd att dialekterna försvinner. Allt mer talar vi som skriftspråket, för det anses finare, men det talade språket är ju betydligt äldre än det skrivna.
Kanske skulle ett mer positivt laddat ord som genuin användas om dialekten istället för grov eller bred… Å andra sidan kan jag tänka att just det där att tala skriftspråk (som jag också försökte göra i början när jag inte blev förstådd) är att tala smalt eftersom det saknas så många ord och nyanser. Det är hur som helst väldigt synd.
Jag är västgöte och känner igen mig så mycket i din text om dialekt. Västgötska är mitt modermål men jag talar det allt mer sällan, när allt fler äldre släktingar går bort så finns språket inte kvar som ett levande verktyg. Ibland kan jag få för mig att jag ska återgå till modermålet lite mer aktivt men det är svårt. Det blir lätt någons slags lyteskomik över det hela när man arbetat bort sin dialekt och sedan plockar upp den igen så känns det också falskt.
Ja, det är väldigt svårt det där. Det man vill tillbaka till, eller i alla fall det jag tror att jag vill tillbaka till, är något som inte längre finns, inte längre är mitt. Det är lite samma sak som det där att har man väl flyttat från sin hembygd kan det aldrig bli hemma igen (och ingen annanstans kan bli riktigt hemma heller på något konstigt sätt), för att det där ”hemma” är något föreställt som inte längre finns.
Sant, välformulerat! När jag var ”hemma” för att hjälpa min sjuka pappa och sedan ställa i ordning hans dödsbo för försäljning så fick jag flera gånger frågan: flyttar du hem nu? Det där hemma var 30 år sedan, det finns ju inte kvar. kanske är det så enkelt att ”jag längtar marken, jag längtar stenarna, där barn jag lekt”.
Ha bott härôpp i Nôrrlan sen 1996. Senna 99 ha ja bott i Skellefteå. Har fotsatt prat min dialekt å många tycker dä ä bra att ja ha den kvar. Dä låter gôtt säjer de.
Finnt att dä fungerer på dialekten där ôppikring ogg!