Strövtåg i hembygden – mitt Värmland

Min landsbygd. Min hembygd. Mitt Värmland. Sån tur jag har att det finns så mycket och många som beskriver det så att jag inte behöver finna orden (eller bilderna) själv.

Lars Lerin har i sina bilder skildrat det hopplösa, ensamma, novemberdeppigt skitiga med orterna jag kommer ifrån. I och för sig har han mest återgett Munkfors (där jag förvisso inte växt upp men varit, jobbat och levt i alla fall lite), men i det här fallet är det samma lika, jag lovar.

Ismael Ataria har skrivit om min högstadieskola, min känsla av att kliva in i ett underjordiskt helvete genom dess dörrar. Han har skrivit vårt utanförskap och det där vi kämpade oss ur (men också fick kvar inom oss):

Jag rättade till ryggsäcken,
låste fast cykeln vid den rostiga lyktstolpen
och gled återigen in över skolgården
med mina vingar bakom huden,
skavande, klagande,
tiotusen röster inom som skrek
Snälla kan vi inte skita i det här?
 
Genom korridoren som en ostadig, osalig ande
gled jag ända fram till mitt låsta skåp,
ett stenblock med hällristningar i tusch
som påminde att det inte fanns något inuti mig
värt att tycka om
Ur Bokstavsängeln. Hela dikten återfinns i Ismael Atarias Bokstavsängeln. Asfalt, stjärnor och allt däremellan

Ninni Schulman skriver också Hagfors och ett idag som inte är min eftersom jag flyttat därifrån. Men mycket känner jag igen, och tycker om.

Selma Lagerlöf har skrivit min kärlek till sagoskogen, den man kan gå vilse i och som finns lika mycket i det inre vemodet som utanför oss. Hon har skrivit det annalkande galenskapen i Jan i Skrolycka (Kejsarn av Portugallien) och den kantiga, kärleksfyllda, strävsamheten hos hans Katrina. Hon har skrivit mina människor.

Gustaf Fröding har skrivit vår lekfullhet, våra ordexperiment och vår skaparlust. Den där som tränger sig ut för att vi ska överleva vemodet. Och han har också skrivit galenskapen när vemodet tar över.

Nils Ferlin har skrivit ett mörker bredvid vardagen som jag kan känna igen, hos mig och andra, i själva landskapet. Det är ingen slump att jag älskar Stjärnorna kvittar det lika och En grå liten fågel allra, allra mest…

Dan Andersson (som förvisso inte skriver Värmland men fortfarande skogsbygd och nära nog hembygd för gränsfolk som mig) har skrivit min inre enslighet, mina kvällar vid timmerkojans eld, de jag aldrig upplevd men ändå på något sätt har nedärvda.
[quote]Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,
här är lustigt i stockeldens gula ljus,
som darrar i nattens vind.[/quote]
Ur Helgdagskväll vid timmerkojan. Hela dikten återfinns i Dan Anderssons Kolvaktarens visor.

Och när vi ändå befinner oss i Dalarna avslutar jag detta strövtåg med Frödings strövtåg, i Mando Diaos tappning. Sången som fortfarande får mig att gråta, varje gång, för att den berättar en historia och en känsla som är min.