av 
Det första jag tänkte på när jag hörde veckans tema vi två var Håkan Hellströms låt Vi två, 17 år. När Håkan slog igenom med Känn ingen sorg för mig Göteborg 2000 då var jag 14 år och det var en av de första skivorna jag någonsin köpte för egna pengar. Just den skivan är verkligen soundtracket till min tonårstid. När jag hör ett spår från den skivan tänker jag på min första kille, mitt kompisgäng som jag alltid hängde med, min högstadieskola och hur det var att få musik och text direkt i öronen som helt och fullt beskrev hur saker och ting kändes. Just låten Vi två, 17 år passar så bra in på hur det var att bo i en liten håla, att vara ung och missförstådd och om livet som väntar därborta och sen när en flyttat därifrån.
”Skyll dig själv ingenting händer här” Precis så där släpigt och tröttsamt som det kunde kännas att dra benen efter sig i den lilla bruksorten. Så där uttråkad som bara tonåringar kan känna sig.
”Och dom säger bla, bla, bla, bla” Den här raden illustrerar så väl oförståelsen från föräldrar och lärare. Ingen förstod hur det var och hur det kändes. Ingen förutom kompisarna och så låtskrivare som skrev låtar som berättade precis hur det var.
”Du fattar ingenting” Missförstådd av hela världen! Tonårstiden i ett nötskal.
Håkan har fortsatt att följa mig genom livet. Hans musik precis som jag växte upp och numera sjunger han om hur det är fast nu är jag inte 14 eller 17 år längre. Och är det något jag kan säga att det är vi två så är det musik (inte bara Håkans). Jag kan inte leva utan musik och det bästa och ibland enda sällskap jag behöver här i världen är just musiken. Det är helt enkelt vi två (2, 17, 30, 56 och 78 år).
