av Foto: privat
Skräckdrottningen och författaren Helena Dahlgren har gett ut fyra skräcknoveller ”Kallelsen”, ”Salamandertider”, ”Lady Lazarus” och ”#nofilter”. Dessutom bloggar hon om popkultur i allmänhet och litteratur i synnerhet på favoritbloggen Dark places där det skvätter att populärkulturella referenser och språknörderi. Här och nu – under veckans tema ”Magi, mystik och metafysik” – kommer Helenas boktips till Kulturkollos läsare.
I veckans utmaning här på Kulturkollo uppmanas vi reflektera kring vår toleransnivå när det gäller övernaturligheter i litteratur och populärkultur. Hur mycket övernaturligt är för mycket övernaturligt? Var går vår personliga gräns?
Helt ärligt nu: jag fattar inte frågan. Om något är det verkligheten jag har problem med. Så länge jag kan minnas har jag följaktligen frossat i gastar, monster, magi, mystik och allsköns övernaturligheter. Jag läste ”Cujo” när jag var nio, och är hårdnackad kattmänniska sedan dess. Jag sover (oftast) i totalt jävla mörker, trots allt. Skräck är min bästa eskapism och snuttefilt, en effektiv och relativt billig medicin mot en omvärld jag förstår allt mindre av. Så för mig, föreståndarinnan till en blogg om ”skräck, thrillers och fiktivt mörker”, finns det ingen gräns.
Eller jo! Jag HAR faktiskt svårt för romaner som helt och hållet lämnar vår värld. Tänk high fantasy eller science fiction, andra världar, olika planeter. Jag vill gärna ha någon sorts relation till vår värld, ändå. För mig är det allra intressantast när fiktiva övernaturligheter samexisterar med verkligheten. Det är i revan mellan universum och existenser som verklig fiktiv magi uppstår, anser jag. Det ena kan inte finnas utan det andra. Men du vet, som kanske The Dude skulle ha sagt om jag stötte på honom inne på SF-bokhandeln, that’s only, like, your opinion, man.
Så. Magi, mystik och metafysik. Jag är ett stort fan av alla tre, men har idag valt att ta fasta på det första M:et. M som i Magi. Intressant nog är de titlar och författarskap jag först kommer att tänka på inte vad man traditionellt brukar kalla ”genrelitteratur”. Ett inte helt oproblematiskt begrepp, förresten, men det kan vi ta en annan gång, kanske i min pågående inläggsserie Helenas 100 hemskaste?
Jag tänker spontant på Alice Hoffmans magiska realism, djupt förankrad i New Englands mylla där vita häxor odlar sina egna prunkande trädgårdar och ett magiskt skimmer vilar över naturen och det annars påtagligt vardagliga livet. Det är definitivt inte skräck, ofta inte ens övernaturligt, men jag gillar det där skimret. Hur man plötsligt ser allt genom det där förhöjda, skimrande. Ovanligt lättpåverkade läsare (jag har hört att det finns sådana) kan här drabbas av en lika plötslig som oförklarlig längtan efter att stanna upp, göra omtag, förverkliga drömmen – man FÅR drömma, tack och lov, och man får uppslukas av magi, herregud, hur futtigt vore inte livet annars? – om att sälja sin bostadsrätt och köpa ett renoveringsprojekt med veranda och häxträdgård i New England. ”Turtle Moon”, ”Wuthering Heights”-inspirerade Oprahälsklingen ”Here on Earth” eller ”Practical Magic”, som även filmats med Nicole Kidman och Sandra Bullock i huvudrollerna, är en bra ingång till ett författarskap som i synnerhet på senare år varit lite marginaliserat i Sverige (jag tror inte ens hon översätts längre).
Och så måste jag nämna ”Bellefleur”, som Joyce Carol Oates gav ut samma år som jag föddes (1980). Det är den första delen i den löst sammanhållna Gothic saga-sviten och är full av mörker, magi och oförklarliga händelser. I en av mina favoritpassager, rimligen en blinkning till Gabriel Garcia Marquéz ”Hundra år av ensamhet” där sällsamma flygfärder och plötsliga bortföranden mitt i vardagen är en väsentlig del av handlingen, för en gigantisk vit rovfågel bort ett av Bellefleur-barnen. Romanen börjar en mörk och stormig natt, hur klyschigt kan det bli? Det är storslaget, mustigt och alldeles för mycket, en gotisk släktsaga full av mörka skogar och sällsam magi. Och det är författarens lekfulla medvetenhet om den gotiska genre hon verkar i som gör ”Bellefleur” till en omistlig del av Joyce Carol Oates milt sagt omfångsrika produktion. Den kan vara lite småknepig att få tag på, särskilt för den som helst läser på svenska, men den är definitivt värd besväret.
/Helena Dahlgren – Dark places
Stort tack säger vi på Kulturkollo!
