Undernaturligt – om att ha respekt för de underjordiska

Allt är egentligen Staffan Westerbergs fel. Nä, den här gången är det inte Vilse i pannkakan – den kom lite senare och var inte så viktig för mig. Men de tidigare programmen han gjorde, i början av 1970-talet sådär… med darrande händer gjorde han dockteater med strumpor, kvistar och skakande ståltrådar som tillsammans med läskig musik blev till något som både fascinerade och skrämde en Carolina i kanske femårsåldern. Men vad som också fanns i de där Westerberg-programmen var inslag om diverse oknytt i svensk folktro. Om stora stenar som kastats till sina nuvarande platser av jättar, om grå tomtar… och så om de underjordiska. De underjordiska var inte att leka med, fick jag lära mig. Vad man aldrig, aldrig fick göra var att hälla ut varmt vatten direkt på jorden – då blev de där underjordiska tydligen mäkta uppretade och kunde… ja, vad som hände då har jag glömt. Hallå, det var mer än 40 år sen jag såg de där barnprogrammen! Men i alla dessa år har jag undvikit att hälla ut varmt kokvatten direkt på jorden (vilket är lätt besvärligt när det ska campas eller lagas mat i naturen). Man vet aldrig…

Inte blev min skräck, eller fascination eller vad det är, bättre efter att väldigt många gånger ha läst en av mina favoritberättelser av Astrid Lindgren: Tu tu tu!, som handlar om flickan Stina Maria som faktiskt hamnar hos de underjordiska där hon stannar länge, länge och glömmer allt om sin egen familj.

”Och så var hon i de underjordiskas rike. Där sover de djupa skymningsskogarna, som aldrig rörs av någon vind, där sveper dimman tung över vida skymningsvatten som aldrig speglar sol, måne eller stjärnor, där är urtidsmörkret. Och där bor de underjordiska i bergens grottor och hålor.”

(ur Tu tu tu! av Astrid Lindgren)

Eller för all del Ronja i Ronja Rövardotter, som ju också håller på att dras ner till de där otäckingarna som lockar så på henne. I filmen är det stället riktigt otäckt. Tur att hon har Birk som leder henne därifrån!

Nuförtiden skrivs det också böcker där det finns underjordiska folk. De är inte riktigt de där vaga, klagande och mörka som inte gillar kokhett vatten i sina huvuden eller att det bankas i jorden med käppar och väsnas med tu tu tu…nä, här handlar det om hela världar som finns under jord. Fantasyvärldar! Vi har serien som börjar med Tunnlar av Roderick Gordon & Brian Williams där 14-årige Will ska leta rätt på sin försvunna pappa, och kommer till en annan värld djupt under vår egen. Och så har vi Dvärgarna från Terra (Lise Bidstrup) som inte är någon trevlig sorts dvärgar alls. De har levt under jord länge nog nu, och ska ta över människornas värld där uppe. Eller – inte bara ta över. Förgöra!

Så har vi förstås Suzanne Collins serie om Gregor från Ovanjord, som Linda hyllade häromdagen som böcker som har gjort hennes barn till läsare. Världen Gregor kommer till (efter att länge, länge ha fallit genom ett schakt från sitt eget hus tvättstuga) är enorm, med en egen historia och egna märkliga djurarter (talande, gigantiska kackerlackor är bara de första han möter!). Jag tror dock inte att invånarna i den världen bryr sig det allra minsta om det hälls ut kokande vatten direkt på jorden ovanför dem. Eller om det klampas och stampas, eller bankas med en käpp och sägs tu tu tu.

Kanske är det faktiskt inte Staffan Westerbergs fel – kanske var det så att de där programmen om svensk folktro i stället visades i direkt anslutning till hans dockteater, och kanske minns jag bara att det var hans röst som berättade om de underjordiska? Det var ju så länge sen! (Någon annan som minns Staffan Westerberg före Vilse i pannkakan? Eller programmen om svensk folktro och oknytt?) Hursomhelst sitter min respekt för de underjordiska mycket djupt. Häll inte ut kokhett vatten på marken, hördu!

Bild: Misty forest av Ernst Vikne (CC BY-SA 2.0 )