av 
Vi har det lite jobbigt här hemma. 9-åringen kan inte somna på kvällarna. Lampan måste vara tänd. Ibland svajar taklampan lite mystiskt eller något speglar sig i fönstret eller så står det någon utanför och tittar in. (Trots att sovrummet ligger på andra våningen).
Allt är Kristina Ohlssons fel. Det började med Glasbarnen, Silverpojken och Stenänglar, och nu senast Mysteriet på Hester Hill. Det är så galet spännande, rysligt och läskigt, vågar-inte-läsa men samtidigt måste-läsa.
Jag har försiktigt försökt föreslå att vi kanske ska sluta läsa och pausa böckerna ett år eller så, men icke. DE SKA LÄSAS NU för jag fattar tydligen inte hur himla bra de är. (Jo jag fattar, jag har smygläst en del och sneglar avundsjukt på den där pappan som får äran att högläsa för att han gör det mycket bättre än mamman).
Nu är alla utlästa, men mörkrädslan består. Helt okej tycker jag, för det har väckt ett aldrig tidigare skådat läsintresse. Skräck- och spänningshyllan på biblo har länsats på allt av värde. Det är mycket mer prat om böcker här hemma (från andra familjemedlemmar än mig) och suget och längtet efter att läsa mer har väckts på riktigt. Så tack Kristina Ohlsson för att du skrämt skiten ur min unge!
Foto: Thron Ullberg. Pressbild Piratförlaget
Känner igen det där. Ena barnbarnet som nu är 14 har också slukat spännande litteratur och nu så är det spännande tv-serier också. Hon är jätteskraj emellanåt men ändå kan hon inte låta bli att läsa och titta 🙂