Anne-Marie Körling är ny läsambassadör

Anne-Marie Körling är Sveriges tredje läsambassadör och tog över stafettpinnen från Johanna Lindbäck på årets Bokmässa i Göteborg. Körling är lärare, författare och jag har följt hennes blogg Körlings ord i många. Det finns få som kan leka med orden lika bra som Anne-Marie Körling. Här berättar hon om läslovsveckan, sitt nya uppdrag och hur vi kan inspirera barn- och unga att bli läsare.

Under Bokmässan i Göteborg lanserades begreppet Läslov. Varför behövs ett sådant?

Läslov är ett nytt ord. Ett ord med ett nytt innehåll. Vi har haft potatislov och det var ett lov där vi tog upp potatis. Höstlov säger oss egentligen ingenting om vad vi kan göra av detta lov utan mer om att det är just höst. Hösten är en vacker årstid att läsa böcker på. Vända blad. Jag leker med orden. Tycker om ordet läslov. Det är viktigt att vi låter det bli ett generöst lov och inte ett lov där vi sedan samlar in att barnen har läst utan att vi ger dem möjlighet att läsa. Vi måste vara varsamma med kraven och generöst ge av möjligheter. Se om läsningen. Se till att den får bli möjlig.

Du har just blivit utsedd till Sveriges tredje läsambassadör. Vad ser du som det viktigaste i ditt uppdrag?

Att påminna om att barn ska få lära sig läsa och att de ska få uppleva litteratur. Det betyder att vi får uppleva vad läsningen kan göra för oss och med oss. Jag frågade en ung läsare om varför hen läste – och frågan tycktes vara svår att besvara. Jag läser för att jag läser. Vi frågar mycket om läsningen. Vi är angelägna om läsaren. Om vi vore lika angelägna om innehållet skulle vi generöst dela med oss av det. Att högläsa om det man ännu inte kan läsa själv är att verka för det kommande. Då visar vi framtiden i böckerna. Detta finns att läsa.

Nu är du inte ”bara” läsambassadör utan även lärare och författare. Kan du dela med dig av ett gott läsminne från din lärarvardag?

Det vackraste läsminne jag har är egentligen ett minne från en hel hösttermin. De elever jag mötte en timme om dagen var trötta på allt vad ”måste-läsa” heter och texterna de måste läsa var långt ifrån deras läsförmåga. De var hos mig för att få ordning på den bristande läsförmågan de alla sades ha. Jag fick börja om med dem, läsa dem nyfikna, läsa dem engagerade. Det var textsamtalen som gjorde det möjligt att involvera dem. Jag högläste ofantliga mängder böcker, starka innehåll för att locka dem att läsa. Inget begärde jag av dem. Så en dag, efter månader av högläsning, kom den första frågan om vad som egentligen hände i boken. De hade börjat tänka på böckernas innehåll och då kunde de upptäcka att boken hade något de ville ha. Därefter läste de självständigt och jag fortsatte att högläsa sådant de ännu inte kunde läsa. Sedan läste de det också. Jag minns att jag var envis i min tro att jag skulle få dem in i någon bok. Det är författarens arbete att locka in dem. Jag lånar författaren min röst och med den kan mötet med eleverna ta sin början.

Mina elever undrar ibland om det verkligen är nödvändigt att läsa böcker istället för kortare texter. Vad skulle du svara dem?

Att undervisa om korta texter, många olika texter och ur olika genrer handlar om att bjuda in i texter genom samtal. Men vi behöver kunna läsa längre texter och besvärligare sådana. Jag tror ibland att vi talar för snabbt om att vi måste förstå. Böcker låter sig inte alltid avslöja sig genast och vi måste därför våga läsa utan att genast förstå. Däremot behöver vi få möta något som gör att vi vill veta mer och det handlar om hur vi skapar ingångar till böckerna. Jag tycker om att modella undervisning, olika texter i mikroundervisningar, vilka kan tjänstgöra som modeller för en längre läsning och en djupare sådan. När eleverna frågar om korta texter skulle jag fundera över deras förmåga att läsa. Det krävs ansträngningar att läsa därför är det så viktigt att boken på något sätt väcker elevens tankar och samspel med det egna erfarna för att sluta tänka på hur lång boken är. När man är fängslad av boken vill man inte att den ska ta slut. Man sörjer de sista sidorna och frågar om det finns en fortsättning.

Jag skulle fråga eleven om elevens läsning och vad texterna betyder för eleven. Jag skulle underhålla min nyfikenhet på hur eleven läser och tänka på hur jag kan bidra till att eleven får en läsupplevelse. Det betyder att jag vill att eleven ständigt och utan att bli värderad kan tala om sin läsförmåga.

Vad tror du behövs för att den bristande läsförståelsen ska förbättras? Går det att vända trenden? Hur?

Jag tror på generositet, gemenskap och att skapa sammanhang där läsupplevelserna kan delas. Det ska helt enkelt låta mer om texterna. Men också att vi inte tar läsförmågan för given. Många texter kräver att vi vässar förmågan en aning, läser in oss och upptäcker författarens berättarteknik, blir bekanta för det sätt författaren berättar. Vi måste tala mer om hur vi läser och inte bedöma läsarens egna val av vad att läsa. Läsa själva och visa att vi läser själva.

Vilka böcker skulle du rekommendera barn, ungdomar och vuxna att läsa under läslovet?

Prata läsning. Vad läser vi idag? Vad har vi läst idag? Ett pågående samtal om vad vi själva läser och att vi får berätta om vår läsning på ett otvunget sätt. Att frågan blir vardaglig. Om jag vore förälder skulle jag läsa noveller, med början och slut, under samma högläsningsstund. Läs om böcker. Gå till biblioteket och bokhandeln. Besök böckerna.

Foto: Stefan Tell