av 
Rosa Liksom börjar med att presentera Lev Rubinstein och hans senaste diktsamling Ryska dagsedlar som har gett henne en helt ny bild av Sovjetunionen. Hon frågar honom om vilka tankar som väcks i honom när han hör ordet Sovjetunionen. Han svarar att det är dubbelt, rent idémässigt väcker det negativa tankar och han beskriver att han hade en känsla av att växa upp i ondskans samhälle och det grundade hans livssyn. Känslan förändrades inte över tid och på senare tid har de känslorna väckts till liv igen. Det är ett land där han växte upp och blev författare och han påpekar att han levt i flera olika Sovjetunionen. Han föddes under Stalins tid och den dagen när Stalin dog är en av de viktiga i hans liv. Minnena från den här dagen är fortfarande glasklara och han minns hur han som pojke såg vuxna kvinnor tyst dansa vals till den tunga sorgemusiken. Hans skolgång präglades av en anda av frihet under Chrusjtjovs ledarskap och den isande fruktan som funnits i människornas ansikten försvann. Själv formades han av 70-talet som kallades stagnationstiden. Objektivt sett ett träsk men subjektivt de lyckligaste åren i mitt liv med spirande författarskap, kärlek och vänskap. Han och hans vänner beskrev det som att de levde mitt i en varböld men de kände sig ändå stolta över sitt bevarande av sin integritet och några år senare öppnades landet för omvärlden.
Erfarenheterna av att leva i Sovjet var unika och gjorde många ont men för Rubenstein var det en utmaning, han menar att de erfarenheterna gav oss möjligheterna att utveckla motstånd. Liksom beskriver hur hon som antropolog har besökt Sovjet flera gånger. Trots att människorna är de samma så är kulturen mycket annorlunda. Färgstark för en utomstående betraktare och ett svart hål för andra.
Hur har språket förändrats när Sovjet blev Ryssland? Han beskriver det som ett litet handikapp att han bara kan ett språk medan nästa generation av ryssar kan ofta flera språk. Han utmanar våra tankar med att utbrista att verkligheten är en illusion medan språket är det som är verkligt. Konstnärens uppgift är att låta språket tala genom konstnären. ”Jag litar på språket.” Språket förändras hela tiden, även under Sovjettiden förändrades det. Nu så kommer det till ord förknippade med den tekniska utvecklingen men vissa gränser behålls. Det beständiga är litteraturen.
Historiskt sett har det varit problematiskt kring förhållandet stat – konstnärlig verksamhet. hur är relationen mellan den ryska staten och de ryska författarna idag? Han tycker sig inte kunna svara eftersom han aldrig haft några relationer med staten … Om man ville bli publicerad, få sin musik spelad och konst utställd så var man tvungen att spela ett strategiskt spel där människorna som ville få ut ett budskap fick säga dem med andra ord. De fanns också de som helt vägrade ha relationer med staten och existerade helt underjordiskt.
