Colm Tóibín – en kärleksförklaring

Vissa kärlekar är svårförklarade och samtidigt lättbegripliga. Du behöver bara läsa något av Colm Tóibín för att förstå att jag blev förälskad i honom, tror jag. Först läste jag hans bok om Maria och trollbands, sen blev det boken om Henry James. Låt mig säga att det är två väldigt olika personer han beskriver, men han gör det så bra att jag känner dem båda. Just den där förmågan han har att gå in i det innersta, när han skriver Jesu moders lidande när hennes son dör för världen får kristendomens innersta en helt ny mening för mig. Den där förmågan att skriva riktiga människor och att göra det också av myter. Det är sånt jag inte kan låta bli att älska.

I höst har jag läst den lilla En lång vinter. En stillsam liten betraktelse av ett utsnitt tid där huvudpersonens hela tillvaro vänds upp och ner, ut och in.

Och så ägnar jag mig just nu åt hans på svenska alldeles färska Nora Webster. Och jag tycker väldigt mycket om Nora, hennes kamp och att jag får småfnissa med henne emellanåt.

Han skriver kvinnor väldigt bra, Maria och Nora är fullkomligt relaterbara mitt i allt det där som inte kan förstås. Vi bär ju inte alla erfarenheten av att ha fött en profet, men vi kan tänka oss och Colm Tóibín visar oss hur. Han skriver barn bra också, som i En lång vinter. Och män. Och så är han väldigt bra på bakomliggande homoerotisk dragning, dess lockelse och skam. Som i En lång vinter och som i Mästaren. Han är väldigt bra helt enkelt, på allt. Och det är därför jag kommer fortsätta tjata hans namn i oktober varje år, tills Svenska Akademien ger honom det där priset som han förtjänat.

Jag är inte alls avundsjuk på Linda och Anna som just nu är i Stockholm och kan lyssna till denne mans genialitet under Stockholm literature. Inte alls!