Långt bort och nära

Jag har alltid varit en läsare på jakt efter trygghet och identifikation. Jag läser gärna om, jag vältrar mig gärna i det jag vet vad det är. Det bekanta är det jag söker. Men så kom jag till en punkt i livet där jag kände mig enkelspårig. Där världen blivit för snäv omkring mig.

I vintras bestämde jag mig för att läsa tolv böcker från andra länder än Europeiska och nordamerikanska. En per månad kanske, eller lite långsammare.

Hittills i år har jag besökt Nigeria, Japan och Sydafrika. Jag har utvandrat från Kina och jag har överlevt och förstått Biafrakriget. Jag har läst några författare som jag tänkt på länge, som Chinua Achebe och Chimamanda Ngozi Adichie, och så har jag hittat nya som jag inte visste att de fanns. Jag har läst många bra böcker, de flesta har varit omvälvande bra faktiskt (det var den där japanska spökskräckisen som inte höll måttet).

Om jag känner mig berikad och klokare? Jo, men faktiskt. Jag känner mig mer allmänbildad och så har jag fått inse att det fortfarande handlar om igenkänning. När jag läser om Olanna (i En halv gul sol) och hennes komplicerade relation till familjen så kan jag relatera till det. Jag kan tänka mig in i en krigsverklighet för att boken skrivits av en författare som förmår att visa mig det gemensamma samtidigt som det som skiljer. Jag har lärt mig att jag inte behöver söka något annat när jag läser litteratur från andra delar av världen, jag kan hitta själsfränder och folk som är som jag där också. Och det är väl den viktigaste lärdomen. Den som förändrar inte bara läsvärlden.

Fyra bra böcker jag läst tack vare min fixa idé om ett breddat läsliv:
Allt går sönder av Chinua Achebe – min första bok av de tolv. Totalt överväldigande. Det finns scener där jag aldrig kommer glömma. Precis så stark och bra som “alla” säger.
Floden mellan bergen av Ngugi Wa Thiong’o – den läste jag inte, som man skulle kunna tro, för att bocka av ännu en möjlig nobelpristagare. Jag läste den för att Lyran sa att “den här tror jag att du skulle gilla”, och det gjorde jag. Den har också lämnat oglömbara bilder i mitt inre, så stark och politisk och orubblig om kvinnlig omskärelse och andra svåra ämnen.
We should all be feminists av Chimamanda Ngozi Adichie – egentligen borde jag väl välja En halv gul sol här, men We should all be feminists var den första bok jag läste av Adichie och den visade mig så tydligt det jag sen hittade också i den senare, att vi är så lika mitt i all olikhet.
Underground av Haruki Murakami är en bok som växer. Jag skrev om den här så jag breder inte ut mig mer, men jag rekommenderar den varmt.

Och några av de tolv har jag kvar att upptäcka, har ni några tips till mig? Några omistliga böcker om/från andra horisonter än den europeiska och nordamerikanska som jag bara måste läsa?

Bild: Globe-Africa av DodgertonSkillhause