Ann Rosman – döden är en del av livet

Alla dör – det är veckans tema. Hur kom det sig att du började skriva deckare i skärgårdsmiljö?
Första gången jag var i en båt var jag fyra månader gammal och jag har seglat varje sommar sedan dess. Vi ankrade i vikar, förtöjde vid tjärdoftande bryggor och köpte skaldjur direkt av fiskarna. Pappa pratade med de äldre kustborna vars dialekter jag hade svårt att förstå. Men pappa skrev i loggboken och återberättade för mig. Om de hårda levnadsvillkoren, om fisket, arbetet i stenbrotten, fynden från gamla skeppsbrott och folket ute på fyrarna. Just fyrarna var något speciellt, att följa deras blinkande ljus under nattseglingar och min debutbok Fyrmästarens dotter utspelar sig på Pater Noster fyrplats. Jag arbetade med IT och ekonomi på ett företag som bygger bostäder för oljeplattformar där vi en dag beslutade att som ett kulturprojekt ta oss an renoveringen av en fyr. Vi var vana vid den typen av miljö eftersom de livingquarters vi byggde står ute på plattformar i Nordsjön och runt om i världen.

Men medan mina kollegor pratade om godstjocklek och svetsning så började jag läsa på om fyrhistoriken och kom att fascineras av den gamla krinolinfyren. En Heidenstammare från 1868. Jag kom i kontakt med siste fyrmästarens son Bertil som berättade om sin uppväxt ute på ön. Bland annat om hur de tre familjerna som bodde där ute delade matkällare fram till 1960-talet då fyren fick landström, när den levande handen inte längre behövdes och alla flyttade därifrån. Vad hade inte kunnat hända där ute? Och en matkällare med tre avdelningar – vilken oemotståndlig plats att gömma ett lik på. Berättelsen kom i delar och jag satt med ett pussel att lägga innan jag förstod hur allt hängde ihop. Förlaget frågade om jag hade lust att skriva en bok till, något jag redan börjat med och och efter det bytte jag bana. Ett val jag aldrig har ångrat. Tänk att ha ett yrke där man kan gå upp till Carlstens fästning, låna nycklar av Kommendant Eiwe Svanberg och med ficklampa i handen krypa i gamla gångar. Lyssna av gamla historier som viskar i murbruket … jag letar ju alltid nya berättelser och ibland dyker de upp på de märkligaste platser.

Dina böcker har alla en historisk fond, mordgåtorna har nästan alltid någon slags anknytning till forna tider. Vad är det i det historiska som lockar dig?
En del platser – däribland Marstrand känns som portar till det förgångna. Att historia är ett levande väsen som rör sig på platsen, att det finns en själ.
En plats grundad på 1100-talet har mycket att berätta om dem som levt och verkat här. Jag följer deras liv genom sneda grindstolpar, övervuxna husgrunder och prästens snirkliga handstil i arkiven. Hembygdsföreningen har bilder av människor vars namn sedan länge står ristade och mossbevuxna på kyrkogården. Ändå undrar jag om de verkligen lämnat ön. Och det finns alltid kopplingar till oss levande idag. Se bara på en sådan sak som släktband.

Den där speciella känslan i Marstrand. Den som jag alltid fått sedan jag var liten och kom seglande hit med mina föräldrar och min lillasyster. Jag är ju inflyttad men min man är uppvuxen i Marstrand. Vi köpte ett gammalt hus här utan att då veta att jag också har en anknytning till platsen. Det är med viss ironi det visade sig att mitt släktband till Marstrand är genom sjörövaren Daniel Jacobsson, en man som med glädje tände falskfyrar på klipporna, slog ihjäl sjöfarare, och dog så sent som 1854. En samvetslös man som jag skrivit om i boken Porto Francos väktare, utan att då känna till vårt släktskap. Tillfälligheter? Ibland undrar jag när jag passerar hans vik i vår snipa.

Några av dödsfallen i dina böcker är rejält spektakulära, kan du berätta lite om hur du gör när du väljer brottets tillvägagångssätt?
Historien är det viktigaste för mig. Brottet vill jag helst ha så oblodigt som möjligt, mitt fokus ligger inte där. Men det ska ju stämma med berättelsen. När jag skrev Själakistan som har Bohuslänska häxprocesserna som bakgrund så är gärningsmannen påverkad av sitt arv på så sätt att han avrättar kvinnor med samma metoder som man använde på den tiden.

Hur du tänker kring att hitta på fiktiva historier kring i grunden så tragiska händelser som döden?
Jag tänker inte så. Helst vill jag vända på det och säga att döden är en del av livet. För mig handlar det om att skildra ett levnadsöde eller en epok. Som i fallet med Mätta Fock, enda kvinnliga fången på Carlstens fästning. I hennes berättelse, som faktiskt är sann, så är döden i högsta grad närvarande. Två av hennes barn plus maken avlider sommaren 1802 och hon misstänks för att ha giftmördat dem. Som enda kvinna någonsin sätts hon som bekännelsefånge på Carlstens Fästning i Marstrand. Till slut fälls hon för brotten och avrättas på Fägremo galgbacke i Töreboda i november 1810. Jag tror att hon var helt oskyldig och det tog på krafterna att berätta om henne. Med hjälp av en släktforskare hittade vi nu levande släktingar som inte kände till historiken och som jag idag har ett starkt band till.

Om du menar att jag flätar in döden genom min deckargåta så tycker jag att det ger spänst åt berättelsen. Att visa på trådarna som löper mellan oss idag och dem som levde då.

Finns där någon typ av brott som du inte kan tänka dig att skriva om? Varför i så fall?
Jag vill inte bygga en historia kring ett verkligt dödsfall som skett i närtid av hänsyn till anhöriga.

Hur är det med din nya bok som snart är på gång, är det också en deckare om Karin Adler?
Absolut. Den börjar med en segelbåt som hittas drivande utanför Orkneyöarna norr om Skottland. Eftersom båten är svensk och ägaren hemmahörande i Marstrand får Karin tillsammans med kollegan Folke sätta sig på planet över till Kirkwall för att hjälpa Orkneypolisen med utredningen. Det visar sig så småningom att den försvunne seglaren är en gammal dykare som varit med på en expedition som gått till Orkney 1977 för att dyka på ett vrak från första världskriget.

På kulturkollo är vi alltid sugna på boktips. Har du några böcker att tipsa om som passar extra bra att läsa i höstmörkret?
Peter Mays Svarthuset och Lewismannen. Utspelar sig på Yttre Hebriderna. Kanske är jag extra svag för dem eftersom min kommande bok tar Karin Adler till Orkneyöarna som inte ligger så långt från de platser som May skriver om. Tycker man inte om deckare – även om Peter Mays böcker är så mycket mer än deckare – så rekommenderar jag Årstafruns dolda dagböcker. Märta Helena Reenstierna skrev dagböcker mellan 1793 och 1839 och det är spännande, gripande och fascinerande att få kliva in i hennes värld. En bok som stannar kvar länge, länge. Bara en sådan sak som hur vintern och kylan beskrivs: när det är så kallt att det bildas en isfläck på stengolvet. Och då är vi ändå inomhus … Författaren Kristina Ekero levandegör så att man som läsare är med på plats.

/Ann Rosman