av 
Vi kan inte ha ett tema där alla dör, utan att nämna drottningen av dödsfall Agatha Christie. Jag har läst fyra noveller av henne som är utgivna av Novellix. I år uppmärksammas att det var 125 år sedan Christie föddes.
Fyra noveller finns samlade i Agatha Christie-asken:
Ett vattentätt alibi, 
där vi möter Tommy och Tuppence som får ett detektivuppdrag. Montgomery Jones vill ha deras hjälp att undersöka en kvinnas dubbla alibin, för att på så sätt vinna hennes uppmärksamhet och kanske kärlek. Gullig historia, om än förutsägbar.
I Den blå pelargonen klurar Miss Marple på ett olöst fall och en ovanlig blomma visar sig ha svaret. Mysig novell, utan något som helst våld trots att någon faktiskt dött. Det står klart att Miss Marple är en hejare på att lösa brott och i Döden i floden söker hon upp Sir Henry Clithering och ger honom en lapp med namnet på den hon tror mördat en ung flicka. Utredningen fortsätter och frågan är om hon har rätt. Båda dessa noveller är hämtade från Miss Marples mysterier från 1932. Charmiga, lite kluriga, men absolut inte på något sätt spännande eller läskiga.
Och så slutligen är det då dags att träffa Hercule Poirot i novellen Diomedes hästar, från samlingen Hercules storverk från 1947. Poirot utreder kokainbrott och nu börjar det likna en modernare sorts deckarhistoria. Mer spänning och även om jag gillar miss Marple skarpt är Poirot min favorit.
