Kunde inte fler dö?!

Rubriken må vara en aning överdriven, men jag vill ta tillfället i akt och diskutera tillrättalagda och sockersöta slut. Det hör inte till saken att jag är eländeseländesläsare, utan för att jag ibland vill bli mer omskakad, vill få mer känslor och hellre lämna en bok fylld med sorg, ilska, obekvämlighet än att lämna den med ett simpelt ”jaha”. Eller det kanske p r e c i s har med att jag är eländesläsare?! Jag läser en hel del cross over-litteratur och som livet självt innehåller de allt: liv, död och allt däremellan. Dock blir ofta sluten ”så levde de lyckliga i alla dagar”, eller har jag fel? [ja, jag har fel, svarar mitt andra jag]. Jag bör möjligtvis varna att dagens inlägg innehåller spår av spoilers, då jag diskuterar slutet på böcker (så läs vidare på egen risk).

För ett par veckor sedan läst jag James Rices Alice och flugan och den lämnade mig i ett känslomässigt kaos. Jag var arg, besviken och något osäker. Men vilken läsupplevelse det blev just därför! Det är en historia uppmålad av en tonårspojke som har det allt än lätt i livet och med sig själv. Du, som läsare, får klart för dig ganska snart att något kommer att barka käpprätt åt skogen och författaren vågar hålla i detta. Det går käpprätt åt skogen! Sorgligt i sig naturligtvis, men så befriande att Rice vågade hålla linan ut.

Vill jag att alla slut ska vara olyckliga? Självklart inte, men något mer djärva slut va?! (som osökt också får mig att tänka på alla dessa filmer som har ”alternativa slut”, men hallå?! I dare you! Låt dem dö, låt dem skiljas, eller lämna publiken i ovisshet. Men fega inte ut genom att servera olika alternativ. Om vi ändå diskuterar filmvärlden – eller rättare sagt TV-världen, då jag sällan ser film längre – så har jag ofta samma känsla där. Jag är inget stort fan [duckar] av Game of thrones, men en sak gör den där George R.R. Martin intressant. På samma sätt som David Simon hanterar sina karaktärer i The Wire – ingen går säker! Alla kan dö! Fokus ändras, huvudkaraktärer försvinner och läsare – eller tittaren i detta fall – vet aldrig vad som ska hända härnäst.

För inte så länge sedan läste jag Skärvor av minnen av Laurie Halse Anderson och boken dryper av ångest, av posttraumatisk stress-syndrom, av rädsla och stora känslor. Den handlar om en tonårsflicka vars far lider av sina minnen från krigs och såren som styvmodern lämnade efter sig när hon övergav familjen. För att väga upp det tunga får man också följa en kärlekshistoria – en tämligen sockersöt sådan. Sen kom slutet. Jag vet knappt hur jag ska formulera mig utan att avslöja för mycket, men om man säger så att av all ångest som dröp av sidorna under läsningens gång så är det inte mycket kvar till avslutningskapitlet. Det var denna bok i kombination med Alice och flugan som sådde fröt till detta inlägg.

I skrivande stund avslutade jag precis en annan bok, som jag är osäker om jag ens ska nämna titeln på (om du inte duckar för en massiv spoiler så kan du se här vilken bok jag pratar om – fjärde lästa boken i oktober). En bok som känns långt in i märgen, en bok som innehåller så mycket: tonår, syskonskap, vänskap, sorg, himlastormande kärlek, bra föräldrar, trasiga föräldrar och om psykisk ohälsa. Och hen dör! Hen dööör! Jag skriker självklart ett mentalt ”NEJ!” när det går upp för mig, jag slår igen boken i ren frustration och jag gråter en stund för alla människor. Läsningen har lämnat mig med starka känslor – jag är ledsen, arg och vemodig (för den har ett ljus där på slutet ändå) och jag är för en stund förbannad på mig själv att jag skriver ett inlägg på Kulturkollo som heter just ”Kunde inte fler dö?!” och jag är på vippen att skrika: ”jag ångrar mig, jag tar tillbaka, ingen ska dö”!!! Men det är ju precis det här jag menar. Hade inte hen dött så hade boken inte varit så stark, jag hade inte suttit här i frustration och jag hade sannolikt inte lagt boken nämnvärt på minnet, utan stannat vid ”en bra bok, men jag minns inte varför-kategorin”. Vad hade John Greens Förr eller senare exploderar jag eller Jenny Downhams Innan jag dör varit om inte hen hade dött i dem?! Allt det ljusa blir så mycket starkare om vi låter oss sjunka i mörkret.

Så ge oss sorgliga slut, öppna slut, slut som berör och väcker oss. Slut som gör oss arga, frustrerade och vemodiga. Men för guds skull sluta inte ge oss lyckliga slut, smöriga slut och ”alla-levde-de-lyckliga-i-alla-dagar-slut”. För utan dem hade jag inte orkat de andra.

Foto: ”ANGRY-ANN” av Josh Janssen (CC BY-ND 2.0)