Döden och livet och allt det där däremellan, om Sarah Pinborough

Att alla dör är en universell sanning. Än så länge i alla fall… Men sätten vi dör på varierar. En av mina favoritförfattare heter Sarah Pinborough och hon har som ingen annan utforskat dödens anatomi. Låt oss utforska hennes utforskande här en liten stund.

Sarah Pinborough har skrivit mycket (och inget finns översatt vilket måste falla under kategorin skandalöst), bland annat historiska, blodiga deckare om Jack the ripper-liknande mördare. Där är döden våldsam. Men hon har också skrivit fantastiska The language of dying (fantastisk! jag menar det! Läs den! Läs det här så att du förstår varför!) där döendet och de levandes reaktioner på ett människoliv och dess slut avhandlas ingående. Varsamt. Vardagligt. Varligt. Vackert. Sorgligt. Respektfullt. Och med ett litet inslag av realistisk magi. Eftersom livet och döden är något magiskt.

[quote]There is a language of dying. It creeps like a shadow alongside the passing years and taste of it hides in the corners of our mouths. It finds us whether we are sick or healthy. It is a secret hushed thing that lives in the whisper of the nurses’ skirts as they rustle up and down our stairs. They’ve taught me to face the language one syllable at a time, slowly creating an unwilling meaning. // ur The language of dying av Sarah Pinborough[/quote]

Hon har också skrivit The Death House om en nära framtid (eller möjligen parallell nutid) där barn och unga drabbas av en sjukdom som gör dem farliga för samhället. Så samhället låser in dem i ett hus där de väntar på att sjukdomen ska bryta ut och följas av döden. Sällan har dödsångest skrivits så hjärtskärande bra. Sällan har döden varit så skrämmande. Men inte heller har den varit så vacker som när barnen trotsar sin rädsla, öppnar sig för varandra eller sig själva. Och det allra värsta visar sig kunna bli den vackraste gåvan.

Sarah Pinboroughs böcker om döden är förfärliga förstås, döden är ju sån. Det är sorgligt och sönderslitet och skitigt och skevt. Men jag känner mig inte bara sån (sorglig, söndersliten, skitig och skev) efter att ha läst hennes böcker, jag känner mig lite helare, lite klokare och kanske till och med lite mer förberedd. Om inte annat så i alla fall på att leva.

Bild: Detalj från The Death House