av 
Jag älskar böcker om äventyrare och ensamseglare, om stora skepp som förliser, om överlevare i livbåtar. Om kampen för överlevnad, mot stormande hav, mot ensamheten, mot brännande sol och bristen på vatten trots att det finns ett helt hav runt omkring. Det stora, skrämmande havet och den lilla människan. Havet skrämmer och lockar, kittlar och tjusar.
Min stora dröm här i livet är att segla jorden runt. Att lämna allt bakom mig, sätta kurs mot Söderhavet och leva som en vagabond i flera år. Upptäcka nya platser och leva från dag till dag. Men det kommer aldrig att bli annat än en dröm.
För jag är ju lite sjörädd. Okej, ganska mycket sjörädd. Det får inte gå stora vågor, alls. Jag tycker väldigt mycket om mitt hem och jag är väldigt lat. Jag orkar inte jobba och slita och reva segel och hålla kurs och sånt. Jag pallar inte att leva på några få kvadratmeter där allt är fuktigt hela tiden. Men jag önskar att jag gjorde det. Jag beundrar de människor som bara kastar loss och ger sig av, ut i det okända. Och istället för att leva ut mina drömmar så läser jag om andra som gör det.
En av mina favoritböcker på temat vagabondsegling är historien om segelfartyget Sofia. Det här är min drömtillvaro (som dock faller på tidigare nämnda punkter). 1969 reste ett gäng amerikanska collegestudenter till Sverige för att leta efter ett lämpligt segelfartyg. De finner 1920-tals-träskutan Sofia i Kalmar och köper henne för 35 000 kronor. Därefter seglas hon till Spanien där hon byggs om och börjar sin bana som flytande hippiekooperativ/nudistkoloni/FN i miniatyr på de sju haven.
Det fanns ingen enskild ägare till Sofia utan alla i besättningen ägde också var sin del av båten. Från början var hela projektet väldigt idealistiskt, alla skulle vara kapten och turas om på positionen, men det fungerade inte i praktiken så man valde att istället rösta fram en kapten. Alla beslut fattades på stormöten i sann demokratisk anda, ofta under hetsiga diskussioner. Förutom kaptenen så fanns inga hierarkier. Inte heller någon plikt att arbeta. Och ändå fungerade skeppet i ganska många år. Man kan säga att båten överlevde inte tack vare sin besättning, utan trots den. Men 1982 kom det ett myteriförsök. (Det måste alltid finnas myteriförsök i alla båthistorier, det hör liksom till). Och så förliser Sofia, efter tretton år till havs och på sin andra jorden-runt-seglats.
Men vägen till förlisningen är en fascinerande historia. Livet på båten, alla de otroliga saker som upplevs, möten med olika människor, exotiska platser. Och jag tänker ÅH om jag ändå fick vara där!
(Bilden föreställer inte Sofia)
