av 
Nu heter det här inlägget Den gamle och havet, men det hade lika gärna kunnat heta Därför läser inte jag klassiker. När jag gick på gymnasiet och läste Svenska B så var det i något av momenten obligatoriskt att läsa en klassiker. Jag vet att jag kände precis som jag fortfarande gör, att jag är för dum för att förstå mig på klassiker, därför valde jag en tunn bok. Valet föll på Den gamle och havet av Ernest Hemingway. Det är en läsupplevelse jag inte glömt och som format mitt läsande av klassiker än idag, sådär mer än 10 år senare.
Boken är på blott 125 sidor men det var ändå en lång, utdragen och plågsam läsning. Vi får följa en gammal man på hans resa över havet där han fiskar utan lycka i mer än 80 dagar, det händer inte så mycket mer än så och som jag minns det var känslan att det var himla pretentiöst och långtråkigt på samma gång. Jag kände att jaha det är en gammal man och ett stort hav, hur mycket finns det att säga om det egentligen. Om jag var tveksam till att läsa klassiker innan den här boken blev jag ännu mer skeptisk efter läsningen. Det här är en bok som hyllas och har klassikerstatus och om jag förstod inte dess storhet sina tunna sidor till trots. Jag tänkte att hur ska jag då förstå en betydligt tjockare bok. Många andra klassiker som Stolthet och fördom, Anna Karenina och Brott och straff är alla tegelstenar.
Resultatet är att jag efter läsningen av Den gamle och havet nu nästan maniskt undflyr klassiker och jag är fortfarande övertygad om att jag är för dum för att förstå dem. Jag drar även öronen åt mig när det är en bok om att resa på havet. Inte blev det bättre när jag läste engelska på universitetet och vi skulle läsa ett klassiskt verk och alla läste I väntan på Godot av Samuel Beckett. Inte ett hav den här gången men likväl män som väntar och väntar. Och det blev spiken i kistan för mig och klassiker. Sen får ni säga att de är hur bra som helst och att det är berikande att läsa klassiker eller vad det nu är för argument ni har. Jag och klassiker är inte kompatibla och det är det där stora havets fel.
Tråkigt att du inte tyckte om boken. Det är en av de klassiker mina elever gillar men de är oftast pojkar så boken är kanske manlig som bara den. Klassiker är en smaksak. En del är bra annat inte.
Jag som svensklärare i kommun där kanon diskuteras kan få stora skälvan för läsning ska vara lustfyllt och inte själadödande. Klassiker eller inte klassiker.
Visst finns det säkerligen bra klassiker också men jag har fått någon låsning och läser dem inte alls längre. Som tur är finns det massor med annan litteratur jag kan läsa 🙂
Man kan ju satsa på att läsa de nutida författare som man tror kommer att bli kommande klassiker. Det är en spännande diskussion – vilka böcker tror vi läses om 50 år? 100? Vilka författare håller måttet och blir inte bortglömda?
Jag kan förstå dig och du visar här exempel på hur viktigt det är att få elever i skolan att möta läsningen på ett annat sätt än vad det ofta blir – en tung, svår klassiker som de tvingas läsa. Jag läste också Den gamle och havet i gymnasiet (fast frivilligt) och fattade noll av den. Tyckte den sög. Läste om den flera år efter när jag gjorde lärarpraktik – tycker fortfarande den är sjukt tråkig, men förstod den lite bättre efter att min handledare gått igenom den med klassen.
Klart en miss att du sedan läste Godot, det är ju trist att du nu förknippar alla klassiker med tråkig gubblitteratur där inget händer. Visst finns det många sådana klassiker (hej Strindberg) men det finns ju också så många härliga. Ett bra sätt att ta till sig dem är ju dock att diskutera dem, kanske i en bokcirkel, eller att läsa en moderniserad version (hej Austenprojektet).
För mig räcker det gott att se filmatiseringar av klassiker och diskutera dem över en (troligtvis fler) kanna te 😉