Niklas Orrenius — journalist och författare

Niklas Orrenius är en stor förebild och jag beundrar verkligen hans mod. Han skrev tidigare för bland annat Sydsvenskan och arbetar nu på DN. Flera av hans texter har getts ut i bokform, bland annat boken om Sverigedemokraterna från 2010, med den fantastiska titeln Jag är inte rabiat. Jag äter pizza., som var en bok som gjorde att jag verkligen insåg hur illa det egentligen står till med partiet och inte minst dessa anhängare. Orrenius är oförtrutlig i sitt arbete med att lyfta rasismen i samhället, senast uppmärksammades han för avslöjandet av och hoten från kvinnan bakom pseudonymen Julia Ceasar. I boken Drömmen om Sverige — flykten från Syrien finns reportage om syriska flyktingars väg hit, ett ämne som är mer aktuellt än någonsin. Trots ett pressat schema hann han svara på några frågor om sitt skrivande. Det är vi glada för.

Du är såväl journalist som författare, hur påverkar det ditt yrke ditt författarskap?

För mig är det samma yrke. Jag är skribent. Böckerna jag skriver är journalistik, fast lite mer djuplodande än vad som brukar få plats i tidningen.

Hur ser en ”typisk skrivardag” ut för dig?

Jag skriver bäst på nätterna, vid köksbordet hemma, när mina tre barn snusar i rummen intill. Då sätter jag mig vid 22-tiden, gör en kanna kaffe och skriver så mycket som jag föresatt mig. Äter kanske lite glass vid 02-tiden. Dråsar oftast i säng vid 04-tiden. På dagarna får jag oftast inte tillräcklig ro, eftersom telefonen ofta ringer och det hela tiden är mail och annat som ska besvaras.

Hur orkar och vågar du egentligen skriva om ämnen som Sverigedemokraterna och invandring, då det innebär hat och hot? Vad är det som driver dig?

Jag har bevakat Sverigedemokraterna i runt femton år, från det att partiet var pyttelitet till idag, då SD är en reell maktfaktor i svensk politik. Det som drev mig att börja var att jag var nyfiken på detta extremparti – vad ville de och vad drev deras anhängare? Och hur såg de på frågor som rasism och gemenskap? Jag var nyfiken, helt enkelt. Och det är jag fortfarande. Hot är jobbiga, det ska jag inte förneka. Men vi lever trots allt i en rättsstat, i en demokrati. Om vi som lever i Sverige inte vågar/orkar skriva om jobbiga grejer – hur ska våra kolleger i mer repressiva länder som Ryssland, Egypten eller Kina orka? Det som driver mig idag är fortfarande nyfikenhet och viljan att berätta om saker som få känner till.

Avslöjandet av Barbro Jöberger som Julia Ceasar väckte debatt. Hur går ett sådant avslöjande till?

Jag vill betona att DN valt att avstå från att publicera hennes riktiga namn. Jag hade varit nyfiken på skribenten ”Julia Caesar” sedan 2010, då jag stötte på henne i anti-invandringsbubblan på nätet. Hon hade – och har – ett stort inflytande. Hon är väldigt rasistisk, betydligt grövre än SD. Ändå gillar många SD:are henne. Vad drev henne, och hur bestämde hon sig för att bli opinionsbildare? Jag funderade på detta. Sommaren 2014 fick jag reda på vem det var, och gjorde ett försök att intervjua henne. Hon smällde igen dörren i ansiktet på mig. Ett år senare – i augusti i år – gjorde jag ett nytt försök. Hon ville inte tala. Däremot skrev hon en nätkrönika om att jag och min kollega Annika Hamrud förföljde henne. Det ledde till hot och hat mot mig och Annika. Först tänkte jag att jag inte skulle kunna skriva reportaget om hennes roll i den nationalistiska nätmediebubblan eftersom hon liksom gjort mig till fiende, personligen, på sin blogg. Men så ändrade jag mig. Även om hon betraktar mig som en fiende betyder det inte att jag behöver se henne på det sättet. Jag försökte ha kallt huvud och skrev ungefär den granskande text som jag velat från början.

Dina böcker består av samlade reportage, hur gör du för att dina reportage ska bilda en helhet?

Jag väljer dem så att ämnena krokar i varandra. Ibland skriver jag dessutom en liten övergång i böckerna, som liksom leder fram till nästa reportage.

Som journalist har du fått en mängd utmärkelser. Vilken är du mest stolt över?

Jag är rätt stolt över Publicistklubbens guldpenna. Stilistiken är viktig för mig både som läsare och skribent.—

[divider]

Stilistik är viktigt absolut viktigt för mig som läsare och kanske är det därför jag tycker så mycket om att läsa Niklas Orrenius texter. Språket är visserligen sakligt, som sig bör i skickligt skrivna journalistiska texter, men det finns också en nästan poetisk ådra hos Orrenius, som tilltalar mig mycket. Hans reportage har alltid ett viktigt innehåll och med sitt språk skapar han en närhet till de människor han skriver om. Jag är också glad att han har modet att låta läsaren tolka innehållet istället för att basunera ut sitt budskap. Det framgår med all önskvärd tydlighet ändå, vilket blir extra tydligt om du läser om honom och hans texter på främlingsfientliga sajter.

Bild: Stora journalistpriset