av 
Först ut i vår skrivarvecka är en gästbloggare:
Janina Kastevik är barnboksförfattaren som har skrivit fantasysagan Slottet av is som jag tyckte väldigt mycket om när den kom häromåret (här kan du läsa vad jag skrev om den). Alldeles nu är hon aktuell som medverkande i antologin Bara för dig på lågstadiet, och till våren 2016 kommer hon ut med en ny bok på Hippo förlag. Som om nu allt detta inte räckte så är hon också jurist om dagarna, OCH hinner dessutom blogga på Bläddra! Bläddra!
Hur tänker hon om sitt skrivande? Det ville jag veta, och bjöd in henne att skriva på Kulturkollo om just det. Här är hennes text:
Är den… typ självbiografisk?
Du tittar snett bakom mig, in mot väggen. Du vill uppenbarligen inte se mig i ögonen när du frågar:
”Är den … typ självbiografisk?”
Jag har precis kommit ut med min första bok och jag vet att du precis har läst den. Och när du ställer den där frågan känns det som om jag är genomskinlig. Som om du ser rakt in i min själ. Så jag tittar ner i golvet när jag svarar:
”Nej, absolut inte. Eller, jag har byggt berättelsen kring egna tankar och erfarenheter, det har jag ju, men det är absolut ingenting av det som händer i boken som har hänt på riktigt.”
Sedan börjar jag snabbt prata om något annat.
När jag går från dig så tänker jag på din fråga och på hur privat, men också relevant den är. Jag förstår att du vill veta var texten slutar och författaren börjar. Det vill jag också veta när jag läser böcker. Vad är egentligen äkta, och vad är hittepå? Vem är människan som gestaltat en berättelse som berör mig?
Och jag tänker på John Ajvide Lindqvists debutbok Låt den rätte komma in. I ett slags förord skriver han: ”I övrigt är allt som står i boken sant, även om det hände på ett annat sätt.”
Och jag tänker att det är precis så det är när jag skriver. Kanske är det så för alla författare?
Jag har kanske inte suttit vid matbordet och ätit spenatsoppa och varit rädd som Minna gör i Slottet av is. Och jag har inte stått ensam och sett ut över skolgården, som Noel, huvudpersonen i min nya bok gör. Men ändå är det alltid djupt personliga minnen som jag virar mina berättelser kring.
Därför handlar alla mina texter om mig. Alltid. Och jag tänker att det nog måste vara så, om det ska bli bra.
Nästa gång du frågar, då ska jag våga se dig i ögonen. Då ska jag säga:
”Jag kan bara skriva om mig själv. Vem skulle jag annars skriva om? Så ja, allt i boken är på något vis självbiografiskt. Det är bara det att det hände på ett annat sätt.”
/Janina Kastevik
Bild: från Janina Kastevik
