Att skriva – en spaning

Jag är fascinerad över skrivandets konst och vad författare säger om att skriva. Det kanske verkar märkligt, då det är böckerna och inte den skrivande författaren som egentligen borde vara det viktiga. Den här veckan fokuserar vi på skrivandets konst och kommer att bjuda på olika röster som berättar om just det.

Inför veckan har jag spanat efter korta tankar om just skrivande. Jan Guillou hävdar till exempel att inspiration är för amatörer och att det istället handlar om att tvinga sig själv att skriva. Han har samma schema varje dag, skriver alltid 10 sidor och alltid på skrivmaskin. Enligt en artikel i Språktidningen blev det dock bara 5 sidor dagligen då han skrev om Arn. Detta på grund av det komplicerade språket. Lite intressant är det också att skrivandet följer jaktsäsongen. Böcker står i fokus från januari till slutet av maj, sedan tar jakten mer och mer tid.

På frågan om skillnaden mellan att skriva romaner eller sakprosa säger han så här:

”Romanen är ett utmärkt instrument när man bara kan gissa sig till hur något låg till. När fakta finns tillgängliga har fiktionen ingen funktion. Till min förvåning blev det alltså ingen roman, utan en reportagebok.”

Reportageboken han hänvisar till är Häxornas försvarare från 2003.

I Babel för några veckor sedan samtalade Karl Ove Knausgård och Jonas Hassen Khemiri om skrivande, tillsammans med programledaren Jessika Gedin och gränsen mellan det fiktiva och det självupplevda är som alltid intressant. Det var ett tema som återkom under flera samtal kring skrivande på Bokmässan. Cilla Naumann och Milena Busquets menade till exempel båda att de autofiktiva böckerna inte alls behöver vara de mest sanna, ärliga eller ens de mest personliga. När ett litterärt jag verkligen är en själv blir det lätt så att man som författare tvekar.

Att skriva vidare på någon annans verk, som David Lagercrantz måste också vara intressant, skrämmande förvisso, men också lite kittlande. I The Austen Project planeras en serie moderna versioner av en älskad, klassisk författare. Hittills har Joanna Trollope skrivit Sense & Sensibility, Alexander McCall Smith inspirerats av Emma och Val McDermid tagit sig an Northanger Abbey. Under 2016 kommer min favorit Curtis Sittenfeld med sin version av Pride & Predudice, som för övrigt är min favoritbok av Jane Austen.

Sofia Nordin har skrivit böcker för såväl unga som gamla och även den lättlästa boken Snöstormen. På frågan om skillnaden mellan att skriva för unga och vuxna svarar hon så här:

”Jag tycker nog att den största skillnaden är att det språkligt är svårare att skriva ju lättare text, så att säga, eller ju yngre personer som förväntas läsa den. Jag behöver sällan fundera på om en fyrtioåring förstår ett visst ord eller klarar av att läsa långa meningar. Men i det krångliga ligger förstås en utmaning! Hur får man med nyanserna om man inte kan använda hela sin vokabulär och hur långa meningar man vill? Jag funderar också ibland på om jag har ett större moraliskt ansvar när jag skriver för barn och ungdomar, och svaret blir oftast ett rungande ’kanske’ …”

Under veckan som kommer kommer ni att få träffa författare som skriver på nätterna, de som skriver om saker som hänt men inte på det sättet de hände, de som bygger sina böcker helt på verkliga händelser. Ni kommer också att få träffa de som bytt genre och de som bytt språk och skriver på ett annat språk än sitt modersmål. De texter som aldrig blivit skrivna får också sin plats. Vi hoppas och tror att det här blir en riktigt spännande vecka där vi kulturkollare tar ett steg tillbaka och låter andra tala.