Älskade Island

Jag älskar deckare som utspelar sig i karga och kärva klimat. Ju ensligare och kyligare desto bättre. Isolerade miljöer kontra dramatiska landskap skapar en särskild dynamik och det skapar också en speciell typ av fåordiga och inåtvända karaktärer. Island ger också en extra dimension till kriminalromanerna med sin blandning av modernt samhälle och finanskris som möter gammal folktro, myter och legender.  

Jag trodde att jag hade läst massor av isländska deckarförfattare, men när jag inventerade all min läsning så insåg jag att jag bara läst två: Arnaldur Indriðason och Yrsa Sigurðardóttir. (Eller tre, Stefán Máni, jag återkommer till dig). Arnaldur har gett ut ett femtontal böcker, Yrsa har gett ut ett tiotal, och trots att jag inte läst dem alla så har det ändå blivit rätt många isländska deckare genom åren.

Arnaldur är ohotad favorit, hos mig och många andra över hela världen. Men han är också en speciell typ av författare. Jag kan tänka mig att just det som jag går igång på hos honom är sånt som kan få andra att lägga en bok ifrån sig och säga trååååkigt. För det är ingen rafflande spänning och tempofylld action. Det går långsamt. Lång-samt. Det händer inte så mycket, och ändå händer allt. I Änglarösten utspelar sig i princip hela boken innanför ett hotells fyra väggar och ändå kan en hel mordutredning få plats. Det krävs en skicklig författare att få till det. Han väger varje ord på guldvåg, eller snusbrun våg kanske man ska säga, och lyckas skapa de mest deprimerande men samtidigt suggestivt tilltalande miljöer man kan tänka sig. Här har jag skrivit en hel kärleksförklaring till honom så jag ska inte dra det en gång till. Men läs hans böcker om den fåordige och ensamme kommissarien Erlendur Sveinsson.

Yrsa är en annan typ av författare. Här händer det otäckare saker. Hennes språk är detaljrikt, men liksom Arnaldur är tempot långsamt. Det isländska landskapet och naturen spelar en stor roll hos båda författarna. Det gör också övernaturliga händelser, de anas och ibland mer än anas. I Yrsas böcker blir de mer påtagliga. Hennes deckare om advokaten Thóra Gudmundsdottir är väl värda att läsas, men det är mest tack vare de isländska inslagen.

Stefán har jag bara läst en bok av, så jag vet egentligen inte om han är en krimförfattare. Han kallas för krimförfattare, hans Skeppet fanns på krimhyllan och även om den har drag av deckare så är den nånting helt annat. Jag tror att min kollo-kollega Helena kanske skulle uppskatta Skeppet, med sina Stephen King/Johan Ajvide Lindqvist-urspårningar. Men jag, nej, det var inte en bok för mig. Jag uppskattade dock det klaustrofobiska, det mörka och det desperata.

Vilken isländsk krimförfattare har jag missat? Vem borde jag läsa? Ge mig era bästa tips!