av foto: Dan Wesker
Péter Esterházy är en av Ungerns allra mest kända författare och jag hade verkligen sett fram emot att lyssna till honom under Bokmässan. Han verkar vara en så klok man och hans formuleringskonst är i världsklass. Tyvärr har han ställt in sin medverkan på grund av sjukdom, jag hoppas att han snart mår bättre och att hans röst fortsätter att ljuda i ett land som jag just nu förknippar med främlingsfientlighet och nationalism. Många av dagens händelser mår bra av att sättas in i ett sammanhang och om östeuropas icke-judiska befolknings lidanden under 1900-talet har jag inte läst särskilt mycket. I sin roman Markus-versionen ger Esterházy oss en drabbande och ögonöppnande historisk lektion, han beskriver hur hans adliga familj deporterades till landsbygden för att skörda meloner. Han och hans halvbror hamnar tillsammans med sin familj i ett enda rum, föräldrarna ska omprogrammeras och lära sig arbeta med kroppen och pojkarna hanterar den oönskade förflyttningen på olika vis.
Den äldre brodern försöker med hjälp av Markusevangeliet reda ut huruvida Gud kan stå ansvarig för alla den ondska, all den förtvivlan som de möter. Lillebror faller in i stumhet, han betraktar världen och reflekterar med ett barns ögon över det han ser. Farmodern sörjer sin yngste son som dog i kriget, berättar om Jesus och trots sin djupa tro så saknas glädjen.
Farmor log sällan. Från hennes huvud utgick inga strålar. Hon verkade tvärtom svälja allt ljus, hennes rynkor, det var de som svalde det.
Tant Rózas pioner i köksträdgården däremot vecklar ut sina knoppar och minner om det som är gott, det som är vackert, det som är glädje och den lille pojken konstaterar att godheten ofta uppfattas som tråkig. Ondskan, den är spännande, den smyger sig in överallt.
Ondskan var snarare som en andedräkt. Eller som sommardis. Eller som dimma på hösten. Som gick att krama, man blev till och med fuktig om handen, men att ta fast den, det gick inte. En tom, kladdig hand. Ungefär så där måste ondskan vara.
Godhet däremot är något svårt, menar pojken. För att sprida gott måste man bli särskilt påhittig och det är det verkligt spännande. Hur kunna göra gott i en värld som är full av ondska?
Svaret på den frågan är omöjligt att reda ut men Péter Esterházy beskriver de två halvbrödernas liv i femtiotalets Ungern på ett sådant sätt att var och en som läser måste börja ställa sig egna frågor om gott och ont, om rätt och fel, om tro eller inte tro. Jag ska absolut läsa fler av hans böcker. Innan mässan hade jag också som ambition att läsa Resa i månljus av Antal Szerb och Lärkan av Dezső Kosztolányi. Ungern är i fokus på årets mässa och ett samlat grepp över alla seminarier kan man hitta här. I den ungerska montern C02:02 är det full program alla fyra dagarna och allt från trädgårdar till yttrandefrihet kommer att diskuteras. På torsdagen ser jag dessutom mycket fram emot att lyssna till fem kvinnliga författare som samtalar om ”Hur är det att vara kvinnlig författare i Ungern idag”. Jag bokar in torsdag klockan 16!
[box type=”tick” icon=”none”]Titel: Markus-versionen
Författare: Péter Esterházy
Översättning: Idilkó Márky & Gunnar D Hansson
Förlag: Weyler förlag
Utgivningsår: 2015[/box]
Esterhazy är visst en riktigt gammal adelssläkt, tror de tillhörde landets förnämsta och var ganska nära knutna till den habsburgska regimen förr. I dessa dagar kan man tycka attUngern slagit in på fel väg, men kanske bottnar det i gamla trauman som väcker rädsla för det okända. Å andra sidan borde det kunna väcka förståelse för andra folkgruppers lidanden.
Ja, det är väldigt spännande att få det perspektivet med sig, med ett land som har en såpass dramatisk historia verkar det kunna påverka på många olika sätt. Inget försvar på något sätt men kanske ett sätt att tänka som är främmande för många av oss som bor i Sverige. Vi har haft fred i många år, vi har ett relativt jämlikt samhälle med goda möjligheter för många att gå i skola osv. ändå har vi ett nationalistiskt parti som nästan var femte svensk röstar på. Boken var fantastisk vackert skriven och jag rekommenderar verkligen.