Blandband, LP-skivor och en Taube-chock

När åttiotalet inleddes var jag knappt 6 år och mitt åttiotal började snarare 1982 då jag var 8 år gammal. Det var då vår klass skrev brev till Olof Palme och bad honom att ta bort alla kärnvapen och även året då jag såg min första melodifestival och upptäckte musik som inte var från 60-talet. Palme svarade snällt på våra brev och pappa hade lite mindre inflytande över den musik jag lyssnade på.

Den första LP-skivan jag fick var ABBAs Super Trouper från 1980, men den första jag köpte var Carolas Främling. Även om jag inte nödvändigtvis vill kännas vid det, var hon en stor idol så länge hon körde gul byxdress. Första melodifestivalen fick jag se året innan tillsammans med mamma. När Chips stod som segrare var jag besviken. Min favorit var istället Chattanoogas Hallå hela pressen, som jag sjöng på ett bra tag efteråt. Någon singel köpte jag inte (i Göteborg köpte man inte singlar, utan vann dem möjligen på Liseberg) och det fanns få program på radio och inga program på TV där jag kunde lyssna på favoritlåten. 1984 dog jag lite av att se Herrey’s vinna både i Sverige och Luxemburg med sina gyllene skor och 1986 var det Style som fick mig på fall.

Om mello är stor nu, var den ännu större eller i alla fall viktigare då. Musik på tv var inte något som gick att se speciellt ofta. På Bagen gick det att se musikvideos presenteras av fantastiska Cia Berg (och spela in favoriterna på vhs) men det var ovanligt och lyxigt. Radion var trots allt det som gällde. I vår bandspelare satt alltid ett kassettband och jag befann mig i närheten för att snabbt hinna trycka på REC om någon bra låt spelades mitt ibland all gammal tråkmusik. Det var helt klart så att de flesta radioprogram inte vände sig till ungdomar speciellt ofta.

1983 upptäckte jag Poporama med Kaj Kindvall, som året efter ersattes av Tracks, där en topplista och några bubblare presenterades. Jag satt klistrad på golvet framför pappas bandspelare i två timmar med pekfingret på REC-tangenten och skapade fantastiska blandband. Inte sällan hörs Kaj Kindvalls röst som hann berätta något kort (och ofullständigt) innan jag tryckte på paus.

1984 blev året då jag på allvar började lyssna på aktuell musik. Under våra bilsemestrar genom Europa var det fortfarande pappas blandband som gällde, men i den knubbiga freestylen som jag fick i julklapp spelade jag Tracks årslista med de bästa låtarna från 1984. Ibland var det extra bra att ha en farbror med Radio & TV-butik. Just på det kassettbandet lät jag faktiskt allt mellansnack vara kvar och ibland önskar jag att jag hade de två banden kvar fortfarande.

1984 var det Alphaville som kom tolva, trea och tvåa (tror jag, men hittar ingen källa, utan får lita på min nördiga hjärna), Limahls Neverending story var fyra och vann gjorde George Michael med Careless Whisper. Andra favoriter på listan var Depeche Modes People are people och Master and servant. Just Depeche Mode är ett band som har följt mig länge.

Det var inte alltid det gick att fylla ett kassettband under en dag eller ens en helg. Speciellt inte om det var 90-band och de var självklart att föredra för att kunna få in riktigt många favoriter. Redan 1983 kom Tracey Ullmans första LP You broke my heart in 17 places och jag älskade den. Innan jag fick köpa skivan (det krävdes en del sparande) var jag tvungen att lita på radion. När jag äntligen lyckades spela in They don’t know var jag överlycklig. Sedan gick jag till skolan. Lämnade kassettbandet i bandspelaren som vanligt och fortsatte med nästa låt några dagar senare. Trodde jag.

När jag lyssnade på det nu fulla bandet kom en oväntad låt mellan They don’t know och Phil Collins cover på You can’t hurry love. Min kära mamma hade spelat in Inbjudan till Bohuslän, Taubes gamla goding. En lång gammal goding. Behöver jag säga att jag fortfarande är traumatiserad? Man kan skämta om mycket, men inte om det perfekta blandbandet. Det perfekta blandbandet är viktiga grejer. Riktigt viktiga.

Från Tracks har jag fått mycket av den musik som betytt mycket för mig. Sedan började faktiskt pappa påverka min musiksmak igen, då han köpte dubbla LP-skivor i serien Now That’s What I call Music. Det var genom de brittiska samlingarna från Virgin Records, som jag upptäckte Bangles, U2, Dead or Alive, Erasure, The Cure och många andra stora favoriter.

Det var inte alltid lätt att få tag på sin favoritmusik i början och mitten av 80-talet. Idag är det svårt att tänka sig en värld utan Sotify och reklamradio med sin ständiga musik, men det dröjde till 1989 innan vi fick MTV och jag fick se en musikvideo (som jag inte spelat in på vhs) mer än en gång. Då njöt jag av The Cures Pictures of you om och om igen.