Jag vet att det är meningen att man ska ha färglada och rent av pastelliga minnen av 1980-talet, men jag har inte det. Jag var 3-13 år de där åren och det är klart att jag minns. Musiken, modet, maten och allt det där. Men få favoritlåtar kommer från 80-talet, få filmer väcker nostalgi (Dirty dancing naturligtvis undantagen) eftersom jag såg dem långt senare eller i helt fel ålder för att uppskatta dem. När jag tänker 1980-tal och de åren av mitt liv tänker jag förstås mest vardagssaker (jag fick en syster, började skolan, blev tonåring), men när det kommer till omvärlden så är det Olof Palme, svältkatastrofen i Etiopien och Tjernobyl som etsat sig fast. Föga upplyftande, och inte så lite icke-pastelligt.
Därför har jag roat mig med att titta lite på hur andra väljer att minnas detta årtionde så här i efterhand. Och så tänkte jag lite mer på vad jag läste som hade med 1980-talet att göra i mitt tidiga 1990-talsliv, och vad jag ser och läser idag. Mycket aids blir det. Jag minns att jag själv snöade in och läste Elisabeth Glasers självbiografi När bara hoppet finns kvar om sjukdomen och hur den svalde henne och hennes dotter Ariel. Jag minns att jag läste En helt vanlig familj av Alice Hoffman på samma tema och jag bär fortfarande med mig vissa scener därifrån. Jag minns när skildringen av aids skiftade och blev mer än berättelsen om barn med aids. Jag minns And the band played on som var fantastisk och öppnade mina ögon på ett helt nytt sätt.
De senaste åren känns det som att det hänt något, skildringarna av 80-talet i sjukdomens skugga har nästan exploderat, när tiden gått och mer kan sägas kanske… Jag tänker på Carol Rifka Brunts fina berättelse om June och förlusten av morbror Finn i Låt vargarna komma. Och naturligtvis Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar som jag tror förändrat det här landet och synen på vår egen historia och vårt 80-tal, i alla fall en liten smula. Dallas buyers club är också ett försök att vrida på och berätta en historia på ett nytt sätt.
Att jag läst och sett alla dessa skildringar av sjukdom och elände beror, tror jag, på en enda man. När min idol Freddie Mercury gick bort, i det närmaste förföljd och hånad, i den där jävla sjukdomen 1990 föddes ett av mina starkaste minnen från det årtiondet. Då blev stigmatiseringen synlig för den tonåring som satt gråtande och lyssnade på Who wants to live forever i sitt trygga rum i det lilla samhället långt bort från allt. Jag älskar Freddie Mercury våldsamt än idag (nåde den som skulle säga något negativt om honom, otaliga är de dokumentärfilmare som hamnat i onåd hos mig då de betraktat honom som något sorts världssamvete som måste vara öppen med sin sexualitet och sin sjukdom för den goda sakens skull snarare än som en människa), jag lyssnar på Queen om inte dagligen så i alla fall veckligen. När jag berättade för mina Kulturkollo-kompisar att jag skulle skriva den här texten konstaterade Carolina att Queen är ”den perfekta gladmusiken som gör en ledsen….” Och så är det verkligen. Att lyssna på Freddies röst gör mig lugn och trygg, men det är alltid med ett litet stråk sorg. Jag tror att det beror på mer än att han är död, det är sättet han dog på. Att jag minns de där tidningsrapporterna och spekulationerna veckorna innan. Det gjorde mig så ledsen då, en ledsenhet som inte kunnat släppa taget. Det går bortom att jag naturligtvis inte kan lyssna på These are the days of our lives (en av hans allra sista inspelade låtar) utan att bryta ihop.
1980-talet var inte sorglöshet för mig, även om det naturligtvis var lättsamt och roligt och glatt också (men sorglös har jag aldrig varit). Jag gick inte omkring och tänkte på död och katastrof hela tiden (mindre än idag faktiskt). Man kan naturligtvis tycka att det är sorgligt att det här är det jag förknippar med ett helt årtionde då jag växte upp, men ni kan vara lugna jag har fullkomligt lyckliga minnen från min barndom. Det var omvärlden som skrämde. Och det riktigt sorgliga är att AIDS fortfarande dödar. Antalet hiv-smittade minskar, men aids dödar fortfarande på de platser i världen där människor har oturen att födas till fattigdom. Eftersom hiv, aids och fattigdom hör ihop och eftersom vi som haft större tur inte hjälper i den utsträckning vi borde kunna. Det är sorgligt på riktigt.
Vilket fint inlägg. Ja, åttiotalet är också den tid för mig då omvärlden kom över mig. Jag antar att vi var i den åldern (jag var från 5-14 år) när man slogs av chocken (!) att det finns en värld utanför barndomsgatan där storpolitik, svält, djurförsök och sjukdomar var högst närvarande. När vi gick från barndom in i tonår.
Det är nog så att den där tiden alltid blir omvälvande oavsett vilket årtionde den inträffar. Det är en jobbig tid, men samtidigt är det stort och fint det där att bli samhällsmedborgare och en del av världen. Tack och lov finns det också andra mer lättsamma minnen bredvid, av musik, film och tv bland annat – detaljnostalgi bredvid helhetstrauma 😉
Konstaterar: Helena – mörker redan då… 😉 Hos mig dominerar helt klart pastellen, glädjen, popmusiken och friheten – allt var ju tillåtet! Allt var kul! Inget var farligt! (Förutom lite ”rädd för ryssen”-ångest som jag hade ibland)
Men hjälp, den där förlamande rädslan för kärnvapenkrig hade jag ju glömt! Det kan eventuellt ha funnits en liten mörkerkoppling redan där ja 😉
Kärnvapenkrig var det jag var räddast för. Att någon skulle råka trycka på ”den där knappen” (jag tänkte mig alltid en röd knapp, som en brandalarmsknapp, fast en som startade tredje världskriget).
Och så var jag rädd för rabies, ända sedan jag var i kanske 9-10-årsåldern (fast då var det fortfarande 70-tal) och hade fått någon slags skräck-information om det när vi var utomlands vid något tillfälle. Waaah…fanns det farliga sjukdomar här i världen? Som man kunde DÖ av? Och ens hundar också? (jag tänkte mig äga typ tio hundar när jag blev stor). Jag var mer rädd för rabies än för HIV…
Jag var också livrädd för rabies (vi kan väl bara konstatera att jag har fallenhet för rädsla och oro) efter någon film jag av misstag fick se med pappa. Men där tror jag att smittbäraren var en räv.
Ja, rabies! KAN hänga ihop med att jag läste Cujo som lågstadieunge, men jag var så rädd att jag knappt vågade åka och hälsa på min moster i Finland (där någon stackars mårdhund dött av rabies)…
Trots att jag då är 10 år äldre och verkligen borde ha koll på omvärlden så såg jag inte alls på den på det sättet. Tjernobyl och Olof Palme var otroligt omskakande, men aids/hiv var väldigt frånvarande. Visst läste man rubrikerna, och visst skrämdes många. Men jag har tänkt på det nu när jag läst Gardells böcker, att miljön jag levde i också var väldigt naiv, man tänkte inte på det som nära en själv. Jag började nog skrämmas mer mycket senare, när jag själv fick barn, av naturkatastrofer, krig, mord och sjukdomar. Jag tycker det är oändligt mycket mer skrämmande att vi fortfarande går med fördomar mot hiv och aids, och fortfarande inte lyckats få bukt med det.
Det är absolut mer skrämmande, att vi fortfarande inte lärt oss. När det gäller skrämslet så har jag nog alltid brottats med hur jag kan förhålla mig till omvärlden, men det blev värre för mig också när jag blev förälder. Det var som att huden försvann och jag blev helt skyddslös. Är numera väldigt restriktiv med vad jag läser osv för att vissa ämnen är för jobbiga. Verkligheten däremot är det bara att försöka bemästra…
Är född 1980 så minns inte mycket från första hälften (minns när Herreys vann Eurovision dock), men 80-talet var skräck för mig också. Palmemordet (blodet på gatan – minns hur vi åkte dit med min dagmamma och tittade), aids, Tjernobyl, kärnkraft… och så tyckte jag det var en bra idé att läsa Cujo som nioåring. 🙂 Minns även Helenmordet, varningar för pedofiler och vita skåpbilar (varför alltid vita?).
Fint inlägg förresten!
Tack! Jamen det var ju verkligen så mycket skräck, så mycket trygghet som slogs sönder för inte bara oss utan hela samhället tror jag. Och de där vita skåpbilarna måste ju ha sålts med någon sorts rabatt till folk som kunde bevisa att de hade onda avsikter…
Vilken trevlig dagsutflykt du fick åka på med din dagmamma 😉
Kan bara instämma: man blev helt enkelt rädd för det mesta (och inte minst dreglande hundar).