Enid Blytons skola

Den här boken, The Naughtiest Girl Collection av Enid Blyton, har jag haft liggande ett tag i bokhyllan. Jag var så himla glad när jag hittade den som ny att köpa, men den har trots allt blivit liggande. Nu dammade jag av den igen och bläddrade lite i den. Läsdags, kanske? Fast genombläddrandet avskräckte mig en del – jag hamnade rätt i något som liknade en domstol, fast i en skola och med skolans ordningsmän som domare och med barn som ivrigt angav varandra för olika slags förseelser (varpå ”domarna” utmätte lämpliga straff). Vad är det här då för bok, och varför blev jag så glad när jag hittade den att köpa?

Jo – när jag var liten och i värsta slukaråldern hade jag även ett antal av min mammas flickböcker i bokhyllan. Jag läste och läste om dem. Särskilt en av dem gillade jag. Den handlade om en internatskola i England, och jag måtte ha tagit stort intryck för jag minns bestämt att jag döpte några av mina gosedjur (jag var väl i 10-årsåldern) efter personerna i boken. Till exempel fick en liten häst som var ful och dum heta Arabella efter någon tjej i boken jag inte tyckte om.

Åren gick, och de där flickböckerna försvann någonstans. Men den där internatskolan mindes jag. Whiteleafskolan hette den – men vad boken hette hade jag glömt bort. Det jag mindes var inte så mycket handlingen som själva skolan och dess regler, och med tiden började jag fundera på om jag verkligen mindes rätt från boken. Vilken märklig skola! Vilka stränga regler! Och vilken strikt rangordning! där ordningsmännen kom högst och närmast var att jämställa med presidenter eller något, och förstaårseleverna givetvis stod lägst och hade absolut noll att säga till om. Och pengarna! Dem mindes jag bestämt. Nämligen var det så på denna Whiteleafskola att alla elever fick lämna ifrån sig alla pengar de fått (i fickpeng hemifrån, i födelsedagspresent från släktingar, i julklapp eller var de nu kom ifrån) i en gemensam kassalåda för hela skolan. Sedan delades det ut exakt två pund var till varje elev, oavsett hur mycket de hade fått bidra till kassan. Hade någon varit olydig drogs pengarna in. Undanhöll någon elev pengar från kassan, eller gömde undan något eget godisförråd eller så, så blev de straffade. Sådana elever var bokens baddies, och dem skulle läsaren vara arg på.

Så för några år sedan så tog jag mig för att äntligen leta upp denna bok med denna Whiteleafskola på nätet. Vad hette den? Vem hade skrivit? Och fanns den fortfarande kvar? Det gick rätt lätt att hitta den, eftersom jag så tydligt mindes namnet på skolan. Men oj, vad förvånad jag blev när jag såg att det var Enid Blyton som skrivit! Henne minns jag nästan bara som författare till Fem-böckerna. Och visst – i Fem-böckerna finns det också internatskolemiljö. Lite grann, så där i inledningen innan Dick, Anne, Julian och George försvinner iväg från skolan på olika lov – Fem-böckerna utspelar sig nästan alltid under skolloven. Med Fotvandring och Matsäckar. Men det här blev en utvikning…

Enid Blyton, alltså. På svenska översattes The Naughtiest Girl till Kicki-böckerna och gavs ut av B. Wahlströms Flickböcker (ca 1940-50). Men det går alltså att nu köpa Naughiest Girl nyutgivna på engelska. Om man vill. Frågan är nu efter att jag bläddrat i den och småläst om den där rättegången och ordningsmännens straffutmätande om man verkligen vill det. Fast jo, jag vill nog ändå, för förfasandets skull liksom. Åtminstone den första boken i serien. På baksidan står det vilka tre titlar som ingår i samlingen, och den tredje (The Naughtiest Girl is a Monitor) avslöjar att huvudpersonen Elisabeth (”Kicki”) uppenbarligen gör karriär i denna hårda skola, trots sin egen naughtiness, och blir en av dess upphöjda och allsmäktiga ordningsmän.

Någon som minns Kicki-böckerna?