av 
Det finns en hel genre böcker och tv-serier som behandlar det största och det läskigaste. Den som fördjupar sig i att amerikanska ungdomar flyttar hemifrån och börjar college. Det finns naturligtvis flytta hemifrån-skildringar om svenska och andra förhållanden också, men det amerikanska skolsystemet är liksom som klippt och skuret för växa upp-fiktion.
Jag tänker på Felicity – minns ni Felicity? Hon som flyttade hemifrån, bodde i studentkorridor, blev kär i en kille och två, skaffade vänner och stötte och blötte en massa vuxenblivandeproblem. Och som klippte håret, och alla blev så arga? Som jag gillade henne! Jag tror jag ville vara henne, trots allt. Och jag hade valt Noel.
När Buffy (vampyrdödaren alltså) började college blev det superjobbigt, jag gillade aldrig den biten, inte den där första osäkerheten, när allt det gamla och bekanta var borta. Sen tog det sig förstås, men vi var skeptiska en stund där jag och Buffy.
I sommar har jag läst ett lass böcker om just den här tiden – flytta hemifrån och hitta sig själv-tiden. Jag har läst om Ruby i Sarah Dessens Du är inte ensam som snart ska ta det där steget, men inte riktigt vet vad hon vill eftersom hon trodde att hon inte hade en chans. Jag har läst om Isla som flyttat till Paris för att studera men inte har någon riktig riktning, och det måste man ha, eller? Och så Cath i Fangirl av Rainbow Rowell förstås. Det som gör den boken så bra (och vill du veta precis hur bra jag tycker den är finns min recension här) är att den är något mer än de där andra, den berättar inte bara berättelsen om en ung människa som lämnar hemmet och finner sig själv och kärleken. Den berättar om hur Cath hittar ganska jobbiga och fula bitar av sig själv som hon måste försöka hantera, som panikångest och social fobi. Sånt där som många av oss slogs med back then, men aldrig fick hantera tillsammans med fiktiva karaktärer.
En annan skolskildring jag läste i somras var Tana French The secret place. Hu så väl den berättar om internatskoleflytt och närheten som uppstår mellan unga i den där åldern. Den berättar om det fina i gemenskap som aldrig ska dö, men väjer verkligen inte för det skräpiga som kan finnas bakom.
Det är något visst med den där tiden, då när allt är på liv och död och hela ens framtid ska bestämmas. Det är så det känns i alla fall. Att sen de flesta av oss dröjer lite med att hitta den där vägen, och sen ägnar hela livet åt att välja och välja igen, är förstås en helt annan historia. Det är väl den om livets hårda skola kanske…
Jag gillade verkligen Sittenfeldts Prep när jag läste den för några år sedan. Mycket bra!
Jag tillhör det där lilla fåtalet som var lite besviken på Prep faktiskt. Jag tyckte den var helt ok, men hade väntat mig mer… Ska ge Sittenfeldt en ny chans snart ändå, med den där bibliotekariepresidentfru-boken.
Den är hennes bästa enligt mig! Sisterland tyckte jag var sådär.
Ja, bibliotekariepresidentfru-boken är riktigt bra. Kan till och med förstå hur någon kan bli kär i George W Bush, eller i alla fall den fiktiva versionen av honom.
Då måste den verkligen vara bra 😉
Felicity är en av mina favoritserier någonsin. Själv tillhörde jag team Ben, men i verkligheten är jag snarare gift med en Noel.
Jag kan se argumenten för team Ben, men det här måste ha varit enda gången i livet jag valde samma i fiktionen som jag skulle i verkligheten…
Team Ben här! 😉
Min mamma refererade alltid till Felictity som ”är det hon med kylskåpet?” Vilket är en scen i första avsnittet när hon lägger ett äpple i sitt lilla kylskåpet. En grymt bra serie som de totalförstörde på slutet med tidsresegrejen.
Och Wren i Fangirl tål jag inte, självisk och gör den där nystarten för sin tvillingsyster till en så mycket mindre trevlig upplevelse än den kunde vara.
Tidsresegrejen i slutet var definitivt inte någon höjdare. Men fram tills dess …