Liten spaning från Louisiana Literature

Den fina affischen som lockade till årets Louisiana Literature är gjord av Terry Winters och det första jag gjorde när jag kom fram till det moderna museet utanför Köpenhamn var att titta på utställningen av hans grafik. Bilden jag fastnade allra mest för heter ”Fate Map” och är från 2013. Extra spännande med Winters olika tryck var hans användning av de olika papperskvaliteterna, varje bild var fascinerande både i motiv och teknik. Men …

Nu var det ju inte konsten som var huvudnumret vid just det här besöket. Det var litteraturen!

Jag funderade mycket på om jag kunde se några gemensamma drag i de samtal som jag lyssnat till under helgen och de teman som ofta återkom var identitet, ursprung, kolonialism och språkets betydelse för att upprätthålla  en kultur. Niviaq Korneliussen berättade om hur hon som ung grönländsk författare närmast förväntades att skriva om naturen, jakt och fiske. Hon vill i sin roman Homo sapienne beskriva det samtida livet för 5 ungdomar i Nuuk och i skrivandet av sin bok så använde hon det grönländska språket på ett nytt sätt som äldre grönländska författare inte alltid känner igen. Niviaq berättade också att hon är tämligen trött på att som ung författare alltid behöva förhålla sig till det danska koloniala arvet, där finns många frågor och berättelser i det grönländska samhället som ibland överskuggas eller helt skyms av det faktum att nästan det enda som danskar vill diskutera är huruvida deras närvaro på Grönland har hjälpt eller stjälpt ursprungsbefolkningens möjligheter till att leva ett gott liv.

Den kenyanske författaren Ngugi Wa Thiong’o närmast predikade språkets makt för alla oss som lyssnade. Han föddes i Kenya för mer än 70 år sedan och fick då namnet James. Varken hans mor eller far var läskunniga men han växte upp i en stor familj med rik berättartradition och stamspråket kikuyu var modersmålet. När han sedan fick möjlighet att gå i skola så var det kolonisatörernas och missionärernas språk som gällde, det var ett språk som pådyvlades honom och som också var en biljett till att bli en ansedd och mycket läst författare. Under 70-talet valde James att byta namn, skriva sina texter på kikuyu och genom det visa på att det går utmärkt att skriva på de afrikanska ursprungsspråken. Just nu är hans memoarer Drömmar i krigets skugga  aktuell i Danmark därför rörde sig en hel del av samtalet också kring hur han haft två sätt att berätta sin historia på: den där barnet ser och observerar detaljerna i sin uppväxt och den där den gamle mannen kan se tillbaka på sitt liv och förstå hur det faktiskt hänger ihop. Jag vill tipsa om Modernistas mycket fina nyutgivning av hans romaner. Rekommenderas skarpt!

Dagen inleddes och avslutades med den irländske författaren Colm Tóibín. Hans novell/kortroman En lång vinter var Breakfast Book Clubs bokcirkel bok och som alltid så ger samtal om en bok många tankar att fundera vidare på. Tóibíns prosa är fantastisk, karg och fåordig men med ett stort innehåll. Det behövs inte alltid många ord för att förmedla en miljö eller en känsla och jag tycker att hans sätt att skriva är i Munroklass. Kylan spelar stor roll i texten och där är det avsaknaden av språk och kommunikation som finns kvar hos läsaren.