Sommarlov med Kulturkollo #Dystopi

Jag läser onekligen väldigt mycket dystert. I sommar har det varit en hel del skitigt deckarmörker och i vanliga fall rör jag mig mellan dystopierna med skrämmande hastighet. Jag har aldrig försökt mig på någon djupare analys, men jag tror på samma sätt som med det där att jag älskar de onda killarna på film att det är en tvärtomgrej. I verkligheten umgås jag bara med snälla människor och i verkligheten söker jag, patetiskt hysteriskt, trygghet. Jag gillar inte att resa i verkligheten, jag gillar att vara hemma i mitt eget hus, med mina egna människor och äta bekanta saker. Typ. Men i fantasin reser jag, i böckerna, och där utforskar jag gärna det som skrämmer mig mest – förfall och kaos. Det är nog därför.

I sommar har det som sagt inte blivit så mycket undergång, just nu läser jag förstås Kings klassiker Pestens tid och så mycket mer dystert och apokalyptiskt kan det nog inte bli. Men sommarens bästa dysterkvist är ändå Emily St John Mandels Station eleven. Läs den (och läs vad jag tycker om den här)! Där har influensan svept över jorden och dödat större delen av mänskligheten. Spillrorna av resterna försöker bygga nytt eller hålla hårt i det gamla. De bor på flygplatser, och reser runt och spelar Shakespeare för varandra. De gör vad som krävs för att överleva och leva. Det är en förfärligt sorglig berättelse om nu, då och sen. Och det är en av de bästa böckerna jag läst i år. Anse er tipsade!