av 
När jag valde det här ordet så gjorde det för att jag trodde att jag skulle kunna skriva om Wolf Hall igen, för att jag trodde att Wolf Hall börjar med himlen. Men det gör den ju inte. Thomas Cromwell ligger förvisso på rygg, slagen till marken av sin far, men han tar sig inte så mycket tid att betrakta himlen som jag trodde… Men det struntar jag i, jag skriver det jag tänkte ändå…
Föga anade jag den där dagen 2009 när jag läste att en bok om Thomas Cromwell belönats med Man Booker Prize, att jag funnit mitt livs kärlek. Ja, det är melodramatiskt och mer än en smula patetiskt att uttrycka sig så, men jag kan inte på något sätt tro att jag någonsin kommer hitta en bok (eller bokserie då) som kommer tala till mig så, som kommer gräva sig in i mitt hjärta och bygga ett eget litet rum åt sig. Jag kan inte tro att jag skulle ha en sådan tur.
Jag kontemplerar just nu över möjligheten att läsa om Wolf Hall och För in de döda, den här gången på svenska för första gången. Det enda som egentligen talar emot är att jag så gärna vill läsa om dem inför att tredje boken kommer ut (förhoppningsvis) nästa år. Men inget hindrar ju en omomläsning.
Hur som helst så rekommenderar jag varmt Mantels verk som sommarläsning för alla er som inte läst dem.
Och har ni läst dem så har jag två tips. Det första för de som liksom jag är beredda att gå hur långt som helst för att se en teaterpjäs. Wolf Hall som jag såg i Stratford upon Avon spelas just nu på Broadway, just sayin´. För den lite mer stillsamt intresserade kan jag varmt rekommendera BBC-serien som just nu visas i svt1.
Bild: ”High above the Cloud the Sun Stays the Same” av Wing-Chi Poon [CC BY-SA 3.0]
