”Whatever you do don’t fall asleep”

Numer ser jag sällan – för att inte säga aldrig – skräckfilm. Om det beror på mina svaga nerver eller för att det helt enkelt inte roar mig låter jag vara osagt. Men självklart såg jag en hel del under senare delen av -80-talet då det var något alldeles speciellt att gå till videoaffären och hyra en moviebox [för er som är inte är bekanta med begreppet så var det en bärbar släpbar VHS-spelare och VHS var, som ett gigantisk kassettband – alltså tekniken pre DVD-skivan, vilket i sin tur är tekniken pre streamingtjänster] och grotta ner sig i VHS:ernas tämligen bristfälliga bildkvalitet.

Vilka filmer såg vi på då? Jag har grävt i minnets dunkla vrår och det blir tydligt att man inte var så himla noga med att se det senaste. Vissa filmer torde jag ha varit för ung att se som nya, men har ändock sett som tonåring. I ärlighetens namn så minns jag knappt någonting, förutom vissa detaljer såsom musiken, vissa scener eller karaktärer. Just musiken i till exempelvis Hajen är oförglömlig och jag passar på att slänga in några andra minnesvärda soundtracks.

Eller TV-scenen i Poltergeist – ”Heeellooo” – inga specialeffekter används alls i scenen, men ändå riktigt creepy.

Och vem minns inte karaktärerna som clownen i DET, Freddy i Terror på Elm street eller Jason i Fredagen den 13:e?!

Andra filmer som man såg med skräckblandad glädje: Evil dead, The Shining, Children of the corn, Alla helgons blodiga natt, Hellraiser och Den onda dockan.

Avslutningvis: den enda film som jag faktiskt såg på bio: Jurtjyrkogården och från den finns scener som inte vill raderas ur mitt medvetande, som till exempelvis en scen som inkluderar ett par hälsenor, en katt som skrämmer slag på publiken och ett barn som ger densamma helt klart ambivalenta känslor. Jag avråder er att se klipp, men om du tvunget vill kan du göra det här.

Citatet i rubriken är från Terror på Elm street och fler (o)förglömliga citat från skräckfilmer kan du titta på här.