Händer som borde förblivit döda

Det är något med händer som är skrämmande. Alltså nej, inte de där du själv har längst ut på dina armar. De där praktiska som kan skriva och smeka och peka och ta upp saker och stickas ner i kaksmet och dras genom håret och… Inte de varma levande händerna. Nej, jag pratar om de döda. Stelnade händer som sitter på kalla lik. Avsomnade verktyg och så väldigt hjärtslitande bilder av liv som försvunnit. Tänk om de ensamma får liv efter det att kroppen har dött! Tänk dig att de bortkopplade från kroppen kryper iväg likt spindlar och gör saker som händer kan göra – fast utan att de hör till sin människa. Det där är något av det otäckaste jag kan tänka mig. Och tydligen är det inte bara jag som tänker så – nejdå, det finns ganska många skräcknoveller som handlar om händer.

En riktig klassiker är Handen av Guy de Maupassant. Den handlar om en rik man som märkligt nog har en stor, svart, förtorkad och smutsig hand fastkedjad med tjocka kedjor på väggen i ett rum i sitt hus. Handen har en gång suttit på hans värsta fiende, och den behöver enligt ägaren verkligen dessa tjocka kedjor. Och uppenbarligen har han rätt i det, för nästa gång berättaren kommer på besök är väggen där handen hängde tom bortsett från de nu sönderslitna kedjorna. Var handen har tagit vägen? Jo, det får man reda på…

En annan klassiker är Den bruna handen av Arthur Conan Doyle. Här ligger handen i fråga väldigt stilla, i en glasburk med lock. Det är i stället den som söker handen som är död. Ganska rysligt det också.

Men det behöver inte vara gamla klassiker. En relativt ny, lättläst ungdomsbok av Anne Rooney heter Skelettpojken, och där hittar två bröder några fingerben från en människa i sandlådan utanför sitt hus. De lägger ihop fingerbenen i fönsterkarmen, och på natten har sedan dessa både flyttat sig, och skrivit ett meddelande i imman på fönstret (HITTA MIG!).

Det är nog den där tanken på att en hand skulle kunna göra saker på egen hand, så som att skriva, som är så otäck tror jag. Jag kan berätta om bok efter hårresande bok för barnen när jag har bokprat, men när jag börjar prata om händer som kryper iväg på egen hand blir de alltid blekare i ansiktet än annars. Och hur många känner inte igen berättelsen om Gröna handen, som flyttar sig från golvet i vardagsrummet till nedersta steget i trappan och sedan till den lilla mörkrädda flickans täcke i sovrummet? En riktig lägerbålsklassiker, det.

Och när jag ändå är inne på att skrämma barn från vettet: det här är min högläsningsfavorit när det gäller skräckisar: Ensamrummet av Inger Edelfeldt. Här syns egentligen inte spökhänderna som av sig själva skriver meddelanden på en gammal skrivmaskin. Men de lämnar fysiska spår efter sig:

”…ett litet gulvitaktigt flarn av något slag. Ett hornaktigt, lite räfflat flarn, ungefär två centimeter långt. Och när jag insåg vad det var, höll jag på att kräkas.
En nagel. En mänsklig nagel, onaturligt lång, avbruten och med spår av smuts. Och jag hade aldrig någonsin haft så långa naglar.”

De släpper mig inte, de där döda, krypande händerna. Många gånger har jag vaknat upp ur någon mardröm om händer, och fortfarande tyckt mig se dem krypa fram i skuggorna runt huvudkudden. Vidrigt är det. Svarta, förtorkade händer som vill ont. Och den allra otäckaste historien jag vet, som jag tror var den som startade mina mardrömmar, är den som finns i antologin Mannen i svart av Torsten Jungstedt: Monstret med de fem fingrarna av W.F. Harvey. (du kan läsa den i fulltext på originalspråk här om du vågar). Här finns allt. En hand som skriver, som springer, och som vill ont.

Sov gott!

Vill du läsa någon av novellerna jag nämnt ovan finns de att hitta i olika antologier – kolla med ditt bibliotek för de finns sällan att köpa längre. Eller sök på nätet – många av dem går likt The Beast With Five Fingers ovan att hitta i fulltext där.

Bild: Modern Day Loneliness av Vintage Architecture (CC BY-NC-ND 2.0)