Gotländsk brudmarsch

Häromkvällen lyssnade jag på en liten konsert anordnad av vår kommunala kulturskola. Tre tjejer spelade fiol, och jag var (mycket stolt) mamma till en av dem. Sista numret de spelade var något jag blev förvånad och glad över – de spelade Gotländsk brudmarsch. Min dotter har svurit på att aldrig någonsin mer i hela sitt liv spela den. Men här kom den nu, i två stämmor som sig bör, och hela sommaren svepte in genom fönstret och bar iväg med mig till Gotland.

Två bröllop har jag varit med om på Gotland. Nä, inte mitt eget. Jag och oäkte maken har aldrig kommit därhän trots att vi i höst firar 25-årigt icke-bröllop. Men i tonåren var jag tärna när min pappa gifte om sig i Roma kyrka, och i höstas gifte sig min bror i Halla kyrka. Vid båda bröllopen anfördes bröllopsföljena in till kyrkan av två violinister som spelade den gotländska brudmarschen.

Ni vet när man sitter i en fullpackad kyrka, och kyrkklockorna precis har slutat slå? Allt är nedhyssjat tyst, och alla väntar på att brudparet ska komma. På de flesta bröllop kommer de när Mendelssohns Bröllopsmarsch dånar igång på kyrkorgeln. Så icke på gotländska bröllop. Nej, där fortsätter tystnaden. Och efter en stund hörs fiolspel långt utifrån. Brudmarschen. Det kommer närmare, och blir högre, och så kommer bröllopsföljet in i kyrkan. Då fyller tonerna från den där brudmarschen hela kyrkan och alla ställer sig upp medan brudparet går fram till altaret. Det är så fint!

Och nu i höstas, när min bror gifte sig? Då var min trettonåriga dotter en av de två violinisterna som spelade brudmarschen. Hennes fiol som hördes avlägset i den där andlösa tystnaden, och som snart fyllde hela kyrkan med sina toner.

Att jag inte gick sönder. Min bror gifte sig, och min dotter spelade, och det där var ett sånt där ögonblick som man bär med sig genom hela livet.

Hon hade övat. Å, som hon hade övat! Hon hade spelat denna Gotländska brudmarsch så många, så många gånger. Den skulle ju sitta utantill, och hon skulle kunna spela den gåendes.

Så många gånger att när hon packade ner fiolen efter bröllopet så kom det där att ”hon skulle aldrig någonsin spela den igen. Aldrig!”

Men häromkvällen kom den igen, alltså. Och slog mig i magen med minnet av det där ögonblicket i höstas. Och om jag och oäkte maken någonsin faktiskt tar och gifter oss och blir äkta så lär bröllopet inte stå i någon kyrka – men det kommer att spelas Gotländsk brudmarsch, var så säker på det.

Bild: There is nothing more to be said... av Flood G. (CC BY-NC-ND 2.0)