Liljekonvaljebröllop

Det blir inget bröllop för Anneli Hammar. Kanske för att hon inte vill, alldeles säkert för att någon hindrar henne. Ändå var det den första tanken jag tänkte när jag fick klart för mig att vi skulle ha ett bröllopstema här på Kulturkollo. Att jag måste skriva om Anneli.

Maria Langs Kung liljekonvalje av dungen är en bok som betytt mycket i mitt läsliv. Den var den allra första av Langs böcker som jag läste och jag brukar rekommendera den till alla som vill lyssna. Den är bra, trots att den inte hör till de där allra tidigaste böckerna med Puck och Eje (att de finns med i den senaste filmatiseringen är helt enkelt fusk). Men den är mer än så. Få andra böcker beskriver försommarens stämning såsom Kung liljekonvalje av dungen. Förhoppningarna, förväntningarna och det mörka, farliga som bubblar under ytan. Det kanske är det som gör den så perfekt för mig. Det skira ljuset framför det mörka mörka.

En annan förträfflig sak med boken är den första filmatiseringen, Ljuvlig är sommarnatten. Den gjordes 1961 men jag som närde ett ohälsosamt intresse för gamla filmer i barndomen, allt från Ingmar Bergman till Sickan Carlsson (visades det som eftermiddagsfilm på SVT så såg jag det!) älskade den. Och jag älskade Karl-Arne Holmstens Christer Wijk. Jag avskyr på intet sätt de nya filmatiseringarna, men Ola Rapace är verkligen inte Karl-Arne Holmsten, och hans lite småslemmiga Christer Wijk är inte riktigt min. Men filmerna är helt ok, även om jag måste säga att jag tycker att det var modigt att ta sig an just Kung liljekonvalje av dungen igen, mycket, mycket modigt.

Och Kung Liljekonvalje är förstås inte Maria Langs påhitt. Det är Gustaf Frödings. Ur samlingen Stänk och flikar, dikten Strövtåg i hembygden:

Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.

Kung Liljekonvalje han sänker
sitt sorgsna huvud så tungt och vekt,
och silverhjälmen blänker
i sommarskymningen blekt.

Kring bårens spindelvävar
från rökelsekaren med blomsterstoft
en virak sakta svävar,
all skogen är full av doft.

Från björkens gungande krona,
från vindens vaggande gröna hus
små sorgevisor tona,
all skogen är uppfylld av sus.

Det susar ett bud genom dälden
om kungssorg bland viskande blad,
i skogens vida välden
från liljekonvaljernas huvudstad.

Som sagt, det skira ljusa framför det mörkaste mörka. Hos Maria Lang. Hos Gustaf Fröding. Hos liljekonvaljekungen.