Det glömda landet

När jag och maken reste i Oceanien och Asien för många år sedan (vill inte tänka på hur många) var det vissa som sydde fast flaggor på sina ryggsäckar, för att visa varifrån de kom. De allra flesta var från Kanada och de vi pratade med berättade om viljan att visa att de inte var från USA. Jag har tänkt på det ibland, då jag insett hur lätt det är att glömma bort att Kanada ens finns den tid på året då det inte är hockey-VM.

Själv har jag länge drömt om att åka till Kanada. Eller egentligen inte till Kanada, utan specifikt till Prince Edward Island. Möjligen en sväng till Halifax också, men resten av landet kan vara. Varför? För att Anne på Grönkulla utspelar sig på den lilla ön i Nova Scotia så klart. Prince Edward Island var min barndoms paradis, en mytomspunnen plats där allt kunde hända, alltid i ett lagom trevligt tempo. Jag vet inte när jag insåg att ön faktiskt finns på riktigt, men klart är att jag velat resa dit så länge jag kan minnas.

Det finns faktiskt ännu ett skäl att besöka Halifax, förutom att namnet är otroligt coolt, och det är att sångerskan Sarah McLachlan kommer därifrån. Jag absolut älskar Sarah McLachlan, men hade pinsamt nog inte koll på att hon är från Kanada. Lit symptomatiskt för hur i alla fall jag ser på Kanada, dvs väldigt lite. Därför har jag, med hjälp av minnet och google, bestämt mig för att ta er med på en kulturell resa genom Kanada, helt enligt mitt eget, subjektiva urval.

När vi ändå är inne på bra sångerskor från Kanada, så måste jag självklart skriva om Alanis Morissette, som faktiskt fyller 41 år imorgon. Hon föddes i huvudstaden Ottawa, den glömda huvudstaden i den glömda landet. Hennes första skiva Jagged little pill är en av mina största musikfavoriter alla kategorier. Nu har jag glömt bort henne nästan helt, de senaste albumen har inte alls varit lika stora favoriter, men då för faktiskt tjugo år sedan (hemska tanke) gick jag och några vänner över Götaälvbron en mörk höstnatt och sjöng Ironic så högt vi kunde. Den håller fortfarande. Ett extra plus för en hidden track, nämligen Your house, en sorglig fortsättning på You ought to know, där den som rätt kaxigt besjungit det avslutade förhållandet, tar sig in i den före dettas hus och beskriver sina känslor. Snyggt sjunget i a capella.

Vad finns det då i Ottawa? Det finns Ottawa International Writers Festival, som går av stapeln i september. Dit kommer bland annat Heather O’Neill, född och bosatt i Montréal, som på svenska gett ut Vaggvisor för små kriminella på ETTA förlag. Det är hennes debutbok och hon blev bland annat nominerad till Grand Prix du livre de Montréal. Ett pris som påminner oss om att Kanada inte bara är ett engelskspråkigt land.

Det är påtagligt hur mycket mina drömresor influerats av kultur jag konsumerat. Kanske vore en tur till Montréal och en resa i Leonard Cohens fotspår vara något? Här finns fina tips. Det hade varit extra kul att åka dit i månadsskiftet augusti/september och vara med på Montréals Filmfestival.

I Ett år i vårt liv,  av mina favoritserier som utspelar sig i Seattle, ska en av huvudpersonerna ta färjan till Vancouver. Självklart ville även jag resa till just Vancouver. Det lät så coolt att ta en färja från ett land till ett annat (även om det egentligen inte är mer spännande än att dra till Fredrikshamn från Göteborg) exotiskt på något sätt. Kanske kan ett besök på The Vancouver Writers Fest vara något. Nästa tillfälle är 20-25e oktober.

Vancouver är Douglas Couplands stad. Det var där han växte upp, studerade bildhuggeri och senare ställde ut sina verk på Vancouver Art Gallery, vilket han gjort även senare. Jag hade faktiskt ingen aning om att författaren Coupland också var konstnär, men på hans hemsida framgår det med all önskvärd tydlighet. I boken City of Glass porträtterar han hemstaden och jag blir sugen på att läsa.

Och så Toronto, där Heather Wardells böcker som jag skrev om tidigare i veckan utspelar sig. Kanadas största stad, som faktiskt befolkas av ett helt gäng superhjältar. Huvudpersonen i Andrew Kaufmans bok Alla mina vänner är superhjältar är själv gift med en av dem, Perfektionisten. Det nygifta paret har ett problem, ett ganska ovanligt sådant. På deras bröllop såg Perfektionistens förre pojkvän Hypno till att hypnotisera henne och nu kan hon inte se sin man. Hon är på väg att lämna Toronto för Vancouver, då hon tror att Tom övergivit henne. Tom har dock klivit på planet och gör allt för att övertyga sin fru om att han faktiskt finns vid hennes sida.

Trots att Kulturkollo är en kulturblogg måste jag få in lite sport också. Sport är väl kultur? Jag valde alltid Kanada när jag spelade Wintergames och Summergames hos mina kusiner. Mest för att flaggan var snygg och för att jag gillade nationalsången skarpt. Kommer ni ihåg spelen där allt gick ut på att röra joysticken mer eller mindre snabbt och ibland trycka på någon knapp för att ens spelare skulle hoppa, eller skjuta eller vad det nu kunde vara. Simhopp var min favorit i sommarspelen och skidskytte i vinterspelen. Konståkning var däremot omöjligt och åkaren ramlade på rumpan mer än hon åkte.

I år blev Kanada världsmästare i hockey. De blir de ganska ofta. Då spelades självklart nationalsången och de ryska spelarna lämnade samtidigt isen. Sådär. Den närmaste tiden är det dock inte hockey som kommer att få många att vända ögonen mot Kanada, utan fotboll. Söndagen den 7e juni inleds VM i fotboll med matchen mellan värdlandet Kanada och Kina, precis vid midnatt svensk tid. Sverige spelar i grupp D och inleder med match mot Nigeria 22.00 måndagen den 8e juni i Winnipeg. De andra lagen i gruppen är Australien och USA, som möts dagen efter. Under nästan en månad kan vi sedan njuta av fotboll fram till finalen i Vancouver den 5e juni.

Eftersom jag är en pinsam mamma, som också tycker att grabbarna O ska veta att fotboll inte bara spelas av Zlatan, presenterade jag dem för Lotta Schelin på planet från Malaga för ett par år sedan. ”Det här killar”, sa jag, ”är en svensk fotbollsspelare som är bättre än Zlatan”. De blev imponerade och hon glad. Sedan blev hon nog nöjd med att jag inte var så pinsam att jag ville prata hela flygresan. Jag står för det jag sa, Lotta Schelin är bättre än Zlatan. Som tur är ställer eventuella skador inte till det som befarat. Jag hoppas att VM i Kanada blir Lotta Schelins VM och ser fram emot att se Det riktiga landslaget spela.