Det är Alice och jag – På fri fot

2010 började mitt förhållande till Alice Munro och hennes glimrande noveller. Jag hittade Nära hem på snurran i lokalbiblioteket och se’n var det kört. Jag minns att jag skrev om novellsamlingen på min blogg att Munro är fenomenal på att hitta det stora i det lilla; i vardagens händelser lyfta fram detaljer som sedan blir livsavgörande. Efter att nu ha läst 6 novellsamlingar av henne så kan jag helt hålla med om det där som jag skrev alldeles i början, hon skriver så avskalat och så osentimentalt, precist och med orden vägda på guldvåg. Varje ord fyller sin plats, varje ord är noga utvalt. ”Den samtida novellkonstens mästare”, så löd Svenska Akademins prismotivering 2013 och vem kan inte hålla med om det?

Nu har jag läst På fri fot  (som på engelska har titeln Runaway) och jag blir inte besviken. I den här samlingen från 2004, som 2014 översattes till svenska, placeras vi direkt in i Munroland. De 8 novellerna handlar alla om kvinnor som av olika anledningar har fastnat i livet. De är i olika åldrar och lever i olika omständigheter och länner sig alla bundna vid något som de skulle vilja slå sig fria från. Mest av allt stannar de tre novellerna om Juliet i minnet. Jag får i Slump, Snart och Tystnad möta henne vid tre olika tillfällen i livet och jag känner med henne och irriterar mig på hennes val. På så sätt är Munros noveller fenomenala, man bryr sig om männiksorna tillräckligt mycket för att lida med dem och irritera sig på deras val. Jag irriterar mig också lite på den svenska titeln, På fri fot låter för mig sorglöst och lekfull medan Runaway signalerar ett behov av att slå sig lös och fly från något. Jag fördrar helt klart den titiel som Alice Munro valt – den speglar innehållet och ger mig som läser en omedelbar idé om innehållet.

Tro nu inte att det här är en irriterande novellsamling. Fantastiskt välskrivna texter väntar den som beger sig till Munroland, varje novell är rik som en roman och kräver att man stannar upp. Inget för de som gillar att snabbläsa, man tuggar i sig dem sakta och lugnt och njuter varje tugga. Jag bjuder sex stycken novellslut som smakprov:

Dagarna gick och Carla undvek att gå nära platsen. Hon höll stånd mot frestelsen.

Hon är smal och mörkhårig, slagfärdig och ibland dyster, och hon kommer under åren som följer att bli Juliets mycket goda vän och stöttepelare – även om hon aldrig riktigt ger upp vanan att retas försåtligt, att ironiskt antyda en undertryckt rivalitet.

Hon ställde undan allt.

Hon hoppas på samma sätt som människor som vet bättre hoppas på oförtjänta gåvor, spontana förlåtelser, sådana saker.

Hon visste att det enda hon kunde göra var att bara sitt och vänta. 

Hon önskade att hon kunde berätta det för någon. Honom.

[box type=”tick” icon=”none”]Titel: På fri fot
Författare: Alice Munro
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Förlag: Atlas
Utgivningsår: 2014[/box]

[quote]Är du nyfiken på just noveller från Kanada så kommer i dagarna  en ny del i Tranans berättarserie: Minne av vatten. Kanada berättar bjuder noveller från både den engelsk- och franskspråkiga delarna av landet. Några av novellisterna besöker Stockholm i veckan som kommer. Håll utkik![/quote]