av 
Jag har funderat mycket över det här med djur som talar. Nej, nu menar jag förstås inte de riktiga djuren (även om vår katt när han fortfarande fanns kvar kunde uttrycka sin åsikt mycket bestämt och precist med ett ”mjeh!” eller skryta långa poem med många verser om vilken duktig jägare han var när han mitt i natten kom insläpandes med något byte han sedan smaskade i sig: ”mjaaaaaoaaaooooaaaaaooooaa….”) Jag tänker förstås på djuren som inte finns på riktigt. De som myllrar i alla barnböcker och som är gulliga eller modiga på film.
För det är så här att i barnböcker – då ifrågasätter jag inte de fyrfota vännernas verbala förmåga. I barnböcker pratar djuren. Så är det bara. Kycklingar sjunger, björnar kör traktor, kossor åker bob, katter kan läxa upp gubbar i hatt. Djuren pratar. Punkt.
Men sen någonstans finns det en gräns. När den har passerats tycker jag inte längre om när djuren pratar. Fånighetsgränsen. Kanske har det att göra med att böckerna blir mer realistiska, de mänskliga karaktärerna mer komplexa eller att handlingen blir mer avancerad? Jag vet inte. Den långa flykten (Richard Adams) befolkas enbart av kaniner som pratar, men där finns ändå intressanta karaktärer, ganska otäck handling och mycket att fundera på. Aldrig någonsin blir den fånig. Däremot klarar jag inte alls av Redwall–böckerna (Brian Jacques), ungdomsböcker som handlar om möss och andra smådjur som utför diverse hjältedåd. För mig hamnar de långt bortom fånighetsgränsen fast jag kanske borde gillat dem lika mycket som Den långa flykten.
Har det att göra med om människor och djur blandas i samma bok? Nej, inte det heller. Jag älskar alla talande daimons i Guldkompassen (Philip Pullman), tycker det är helt OK när isbjörnen Iorek snackar loss och dessutom är en duktig smed. Men när alla barns älsklingsdjur får liv, går på två ben och pratar i Tone Almhjells Törnrosens nyckel – då blir det så fånigt att jag ryser.
Jag är alltså helt och totalt inkonsekvent i när jag tycker det blir fånigt med djur som talar. Utom på ett område: film. Där klarar jag inte av när djuren sätter igång att snacka. Inte ens de i Guldkompassen. Det blir så outsägligt fånigt när djuren rör på käkarna och pratar. Jag kan inte se det. Läsa om det i en bok men inte se det hända för då ser jag hur orimligt det där pratandet är. Animerade filmer funkar förstås bra – de hamnar i samma regelområde som bilderböckerna där allt är möjligt. Men realistiska djur? Nej. Därför kapsejsar Narnia-filmerna helt för mig. En Aslan som är ett riktigt lejon, men ett lejon som blinkar och vevar runt med underkäken i långa kloka tal…nope. Aslan ska inte vara tramsig. Aslan ska vara Aslan.
Detta kan vara det mest inkonsekventa och förvirrade inlägg jag har skrivit i Kulturkollos historia. Jag skyller i så fall allt på de talande igelkottarna. Hur har du det med talande djur i böcker och på film? När funkar de? När blir de fåniga??
Bild: WikiNarnia
