av 
Någonting säger mig att Nina Bouraoui egentligen inte vill lyftas fram under en vecka om att bryta normer. Jag tror inte att hon tänker i de banorna. Hon är bara sig själv och funderar i sina böcker mycket över vad det innebär. Ett återkommande tema är identitet, både gällande ursprung och sexualitet.
Den första boken jag läste av Nina Bouraoui var Kärlekens geografi, som jag fått som recensionsexemplar av Elisabeth Grate Bokförlag och stoppat ner i väskan inför en semester. På stranden i Fuengirola knockades jag totalt av språket. SPRÅKET. Det finns ingen som skriver som Bouraoui. Språket lever ett eget liv. Orden kombineras på de mest utsökta och oväntade sätt. Språket som trotsar normer.
Och så kärleken. Den intensiva kärleken till mannen som läst hennes dagbok. Han som får henne att känna. Får henne att leva i nuet. Får henne att älska just här och nu, men också känna en rädsla för hur det ska bli. Han som är man och är hennes kärlek för att hon inte kan annat än älska honom. En kärlek som bryter normer. Han är sexton år yngre än henne och har byggt sitt konstnärskap kring hennes dagbok. Men också en kärlek som bryter hennes normer. Hon tror att hon vet vem hon är. Vem hon kan älska. Men kärlek är stark oavsett vilket kön en person råkar ha.
Så läste jag dagboken, läste om Dockan Bella. En bok med ett lika fantastiskt språk. Ett språk som gör mig hänförd. En bok om rädslor. Rädslan för att älska och rädslan för att skriva. En bok som dissekerar kärleken. Låter orden flöda över den i ett försök att beskriva det som inte kan beskrivas. Det är hetsigt, det är febrigt, det är intensivt. Svaren är få och frågorna många.
Funderingen kring identitet, kring sexualitet, kring ursprung, kring familj och kärlek började långt tidigare. I Pojkflickan beskriver Bouraoui en fransk-algerisk pojkflicka som trotsar normen. Som tänjer på gränserna i ett försök att finna sig själv. Kanske är det hennes bästa bok, även om det är lika svårt att välja en favorit bland hennes böcker, som att välja en favorit bland sina barn. Även i Enstörig låter hon berättaren fundera kring sexualitet och identitet. Som alltid blandat med skuld. Det är fjortonåriga Ayla som delar sin dagbok med oss. Hon skriver om livet i Alger, om sin familj och om vännen som försvunnit. Vackert och mer eftertänksamt än andra av Bouraouis böcker.
Hetsigheten märks dock i Våra kyssar är avsked, som sammanfattar det viktigaste i livet, från barndomen till nu. Om kvinnor och män hon älskat. En bra inledning eller varför inte avslutning på en resa genom Bouraouis författarskap. Till min glädje hittade jag den olästa Innan männen. En dag, då jag behöver det som mest, ska jag träda in i Bouraouis underbara värld. Det finns få författare jag älskar lika mycket.
Buskapet är alltid detsamma, trots allt. Störst av allt är kärleken.
Foto: Raphael Devynck Sauvillers
